Som rubriken lyder, tycker du att det är okej att gråta framför sina småbarn?
Med småbarn menar jag <5 och inte gråta pga tragedi eller olyckshändelse utan mer typ frustrationsgråta eller gråta en skvätt för att man blir trött/less.
Ja, det tycker jag.
Blir jag så less/trött/frustrerad att jag vill gråta så går det över mycket fortare om jag gråter en smula och sen kan jag ta nya tag utan att ha kvar de negativa känslorna.
Ja och nej. Jag gör det inte. Att andra gör det vid enstaka tillfällen, men jag tror inte det är bra i de fallen där en förälder sätter det i system. Barn till ständigt gråtande föräldrar brukar inte må så bra ...
Jag gjorde det senast idag, efter att min sons pappa varit här och som vanligt fullkomligt tömt mig på energi...Sonen var ledsen (extremt mammig när pappan är här) och ville inte äta sitt mellanmål. Jag började gråta för jag var så himla trött mentalt, och då slutar min son gråta och tittar på mig med stora ögon och börjar äta sitt mellanmål...Tror inte det är fel att visa att både mamma och pappa kan vara ledsna ibland....
Lilla plutten.
Jag tror det är okej.
så ser dom också att det inte är farligt att visa känslor. att all gråt inte är farlig liksom.
Ja, naturligtvis är det ok.
Sen som lövet säger, om man ständigt sitter och lipar vid köksbordet för att livet är tråkigt, typ. DÅ är det naturligtvis inte bra. Men att frustrationsgråta nångång emellanåt är inga konstigheter.
Oh ja det har jag gjort massvis med gånger. Vi brukar prata om varför efter
ja, det är klart. de måste se att mamma eller pappa också kan bli ledsna över saker
Helt okej tycker jag. Eller tom bra när jag tänker efter. Jag tror det är bra att lära barnen att alla känslor är okej att känna och att det inte är något "farligt" att gråta.
Jag har det väldiga problem psykiskt, och det har hänt att jag gråtit inför min son. T.ex. när jag mått väldigt dåligt och pratat om det med min sambo, det kan vara omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Men jag är väldigt noga med att förklara för sonen när jag vet att han kan märka det, jag brukar säga att jag är ledsen men att det är bra nu - kommer han fram till mig när jag gråter så kan jag "skärpa till mig".
Jag ser inte på nåt vis hur detta har skadat min son, tror inte att det gör det heller. Hade jag dock gråtit mer ofta och/eller gråtit på ett dramatiskt sätt så tror jag att det är sämre. Är ju skillnad på gråt och gråt...
Jag själv har alltid haft tanken att min dotter inte ska behöva se sin mamma ledsen, men så slog det mig, varför det egentligen?
Borde ju vara bättre att visa att det är okej att vara ledsen ibland.
Jag minns tydligt första gången jag såg min mamma gråta, jag var 7 år då och tyckte det var jätte hemskt.
Då jag grinar är less osv..
så säger dottern på 2 år och 6 månader
`` Mamma ledsen`` å då brukar jag förklara åt henne varför...
men sen så fort man är snorig så säger hon åxå `` mamma lessen``
eller om jag bara ser lessen ut.
även på stan då småbarn grinar så påpekar hon
pojken lessen, bebisen lessen, flickan lessen
eller att dom gråter så gör hon el ledsen röst/min
så gulligt =) hon kommer bli som mamma, vara en som bryr sig om männsikor =)
Saklart. Jag tycker det ar jatteviktigt att visa och kunna prata om alla kanslor. Jag blir arg, ryter och svar, skrattar mig dubbelvikt och grater en skvatt - det hor livet till. Sa lange barnet har ngn sorts aterkoppling till sjalva handelsen sa tycker jag man kan visa sina kanslor inom ramen for sunt fornuft. Jag har inte haft speciellt mycket att grata over men det har hant en gang att jag grat - pa flygplatsen i varas nar vulkanutbrottet satte stop for min & sonens otroligt efterlangtade sverigeresa. Sonens kommentar (da 3 ar): "Mamma, jag forstar att du blir ledsen. Vi kan titta pa Pocoyo tillsammans hemma sa blir du glad snart?!". Vem kan vara ledsen med san karlek?
Ja jag har separerat, gråtit över det, gråtit glädjetårar, och så har jag slagit i pannan i skåpsuckan så tårarna bara sprutade etcetc.. jagtror inte det är skadligt, mitt barn gråter ju också, det är okej att gråta, då får man tröst
Kommer ihåg när jag 8 år gammal såg min mamma gråta första gången,jag blev jättterädd. Har haft grava problem med att visa känslor under mitt liv p.g.a min mammas sätt, har alltid känt att man måste "bita ihop" att det var fult att gråta osv.. Men det är något jag fått jobba bort.
Ja jag har separerat, gråtit över det, gråtit glädjetårar, och så har jag slagit i pannan i skåpsuckan så tårarna bara sprutade etcetc.. jagtror inte det är skadligt, mitt barn gråter ju också, det är okej att gråta, då får man tröst
Kommer ihåg när jag 8 år gammal såg min mamma gråta första gången,jag blev jättterädd. Har haft grava problem med att visa känslor under mitt liv p.g.a min mammas sätt, har alltid känt att man måste "bita ihop" att det var fult att gråta osv.. Men det är något jag fått jobba bort.