• Anonym (&&&&)

    Högt IQ.

    Min son på snart 14 år har högt IQ och han har många gånger sagt att han känner sig annorlunda i sitt tänkande, agerande samt så var han en extralärare åt sin klasskamrater..

    Jag har satt stopp för det då han själv blev så stressad av det..

    Han har funderingar, argument m.m som förvånar många och hans intensivitet var jobbig emellanåt.. Många trodde han hade ADHD men det var högt IQ som var "boven" i det hela..

    Jag kan bara relatera till min son men han tycker det är jobbigt många gånger när han är smartare å "konstigare" än alla andra..

    Har kämpat med detta sen 2:an och nu först har han accepterat sitt IQ..

  • Anonym (&&&&)
    hedmanpazio skrev 2011-01-11 09:22:43 följande:
    Jag tycker detta är superviktigt det som ni och TS tar upp. Det är ju en åsidosatt grupp människor som känner sig extra oförstådda och annorlunda men som inte uppfattas av omgivningen på det sättet. Vet flera som haft hög begåvning och resurser men som till och med blivit ifrågasatta om de i självaverket inte har sociala eller anpassningsstörningar! Skolan måste bli bättre på att se de här personerna.
    Ja skolan hade jag inte mycket för.. Dem ansåg att min son behövde utredas så jag tog kontakt med BUP (vilket egentligen skolan skulle ha gjort men det tog sån tid så jag tröttnade) men när vi väl fick tid så sa dem att sonen inte har ADHD utan det var IQ som var "boven"

    Så skolan fick sig en rejäl näsbränna!
  • Anonym (&&&&)
    Anonym (doktor) skrev 2011-01-11 09:54:25 följande:
    Men så bra att skolan fick veta hur de skulle göra! Så kan jag se det. De är nog mer vana i skolan med barn med npf än extrem högbegåvning. Min son på åtta år är mycket begåvad, normalbegåvad i sport och musik, men han är också mycket social och har mycket leklust kvar så han trivs mycket bra i sin klass. Men vi har haft diskussioner med läraren att vara observanta så inte skolan blir tråkig för att den är för lätt.
    Nu vet dem men inte då.. Specialpedagogerna som var inblandade trodde oxå på ADHD men fel hade dem..

    Dem tom frågade mig hur dem skulle placera mitt barn i klassrummet då dem misstänkte ADHD..

    Jag anklagar inte dem för tjänstefel men att yttra sig så om ett barn (min son fick ju höra emellanåt av lärarna varför dem tyckte han va jobbig) gör man inte..

    Klart man ska tillrättavisa barn men inte ge dem en stämpel.. Nu i 7:an funkar det bättre då dem har börjat med fysik, svårare matte å engelska m.m vilket är bra MEN han kan ändå tycka det är tråkigt då det blir för lätt ibland..

    Så lärarna får ge han utmaningar ibland så han inte tröttnar.. Det värsta han vet är när lärarna har en genomgång på ca 45 min då hans hjärna stänger av efter 2 min då han redan har förstått innehållet innan lärarna börjar prata så dem har löst det så att han får läsa en bok i grupprummet tills genomgången är klar, vilket är en bra idè från dem..

    Dem andra kan tycka det är fusk så även dem har fått göta så men när dem har kommit tillbaka så har dem själva förstått att dem måste vara med på genomgång så sonen får sitta själv vilket han uppskattar enormt..

    Han hatar grupparbeten då han tycker dem andra lägger sig för "lätt" enligt  honom så då sitter han hellre tyst för dem förstår inte vart han vill komma med sina upplägg..

    Men nu har börjat öppna munnen å säga vad han tycker å tänker vilket dem andra tycker är bra för då får ett annat sätt å tänka oxå..
  • Anonym (&&&&)
    Anonym (doktor) skrev 2011-01-11 10:29:31 följande:
    Anomym (&&&&) ja det är fruktansvärt när det snackas diagnoser utan att proffs har satt någon diagnos. Det är så fel det kan vara. En specialpedagog kan väl säga att den misstänker och ser tecken men skall vara tydlig på att diagnos bara kan sättas av läkare.

    Men en sak som din son behöver lära sig är at kunna sänka sig till sina klasskamraters nivå, att lyssna på dem och sedan 'krydda' grupparbetet lite med sina extra kunskaper. Lära sig att arbeta i grupp. Är extremt viktigt i arbetslivet. Prata med honom och säg att detta är en sak han behöver öva på, en sak som är svår för honom. Man behöver kunna förenkla, så som vuxna måste göra för att barn skall förstå, så som lärare måste göra när man börjar prata om atomer i högstadiet. Sulle man prata om sp3-orbitaler och pi-bindningar i kolföreningar i 7:an så skulle de flesta ungar sitta som små fån, stänga av och inte lära sig någonting för nivån är långt över deras huvuden. Man snackar enkel och dubbelbindningar.

    Något jag som lärare ofta har poängterat är just detta med modeller, att det inte är verkligheten, bara modeller, idéer, ibland har jag bara på skoj dragit den mer komplexa och kompletta förklaringen. Sagt till klassen att om ni inte fattar detta så gör det ingenting, kommer inte på tenta men kan vara kul att veta hur det kan räknas/förklaras/modelleras på en svårare nivå. Jag har haft studenter som inte kunnat förstå de förenklade modellerna men snabbt tagit till sig mer komplexa förklaringar, troligen därför att de (som jag) sett sakerna som inte stämt i den förenklade modellen och då inte kunnat ta den till sig. Ganska kul när bänkkamraten ser ut som en fågelholk men man ser att poletten faller ner för den mer begåvade studenten.
    Han har kämpat med det länge men det blev att han blev tyst å följden blev att han inte hade gjort nåt (vilket va sant då han inte bidrog) men han ville inte yttra sig just för att inte känna sig konstig..

    Han har nu lärt sig att sänka sig till sina kompisars nivå men samtidigt så måste han ju få stumulans till att kunna arbeta mot högre mål å det kan han göra med likasinnade.. Finns en kille till i klassen som är duktig å dem funkar galant ihop intelligensmässigt..

    Samtidigt ska han inte bli hämmad för då tröttnar han tyvärr då allt blir för lätt.. Han hade svårt med kompisar för nåt år sedan men nu har det släppt Så han har verkligen anpassat sig men jag tror även att hans vänner har accepterat honom som han är å viceversa..

    Mycket hänger på lärarna i skolan å resurser är svårt vilket jag förstår.. Ända han inte gillar är bild å musik då han inte ser nåt kraftfullt i dem lektionerna tyvärr..

    Men ska han göra en uppgift så gör han den å det blir bra men han behöver inte kämpa för att få bra betyg..

    Min son är även en gladare person nu å det har att göra med att han är accepterad som den duktiga å snälla person å inte den jobbiga gapiga personen som han va innan.. Han är väldigt empatifull vilket uppskattas bland tjejerna
  • Anonym (&&&&)
    Anonym (alla är unika) skrev 2011-01-11 12:04:27 följande:
    Det är ju knappast så man gör. Men man märker snabbt om någon ligger på samma nivå som en själv för man tänker annorlunda.

    Till (&&&&&) min väninna råkade ut för samma sak med sin son. Lärarna ville sätta honom i typ obs-klass för att han var störig och okoncentererad. Hon vägrade och det slutade med att de testade honom i ettan och hans iq låg redan då på 130. Han var störig för att han blev uttråkad vilket de till viss del lyckats råda bot på nu (lärarna tycker fortfarande att det är jobbigt att han är så smart, han går i trean nu)
    Förstår din vännina.. Min son har aldrig nämnt om sitt IQ utan omgivningen märkte att nåt va inte va "normalt" med min son..

    Så hade dem fångat honom redan i 1:an så hade det nog gått smidigare för honom tidigare men nu så är det bättre iaf
Svar på tråden Högt IQ.