Högt IQ.

Jag har hög iq. Jag känner mig dessutom rätt udda ibland, för jag märker att jag inte tänker riktigt som alla andra, men jag lägger nog inte skulden på IQ´n, jag är bara udda i grunden:) Stör mig däremot på en viss vän som lägger så mycket vikt vid det och imponeras av människor som är med i MENSA. Det är ju bara en begåvning som vilken som helst, inte märkvärdigare än att vara musikalisk tex. Ändå kan jag ibland känna att det förväntas av mig att alltid vara så jävla förnuftig och smart i livet och att bestörtningen blir större när jag inte är det än om jag hade haft IQ100, det stör mig. Jag måste också få bete mig som en idiot ibland:) 

Eftersom jag själv är begåvad i matte har jag svårt att svara på hur det är att göra iq-test för någon som inte är det. 

Att jag tänker annorlunda är alltså mer generellt, jag gör ofta associationer och tankekrumelurer som min omgivning inte riktigt hänger med i om jag inte noggrant beskriver dem. När jag var yngre och oftare tyckte att min åsikt var så himla viktig blev det ju en del, ofta fruktlöst förklarande, på äldre dar tar jag inte mina idéer på så stort allvar, så jag ger inte uttryck för mina tankar lika ofta. Men det är ändå uppenbart att jag tänker annorluna. Inte bättre, bara annorlunda.  

Också ett vanligt bemötande. "Jaha här kommer du och tror du är så jävla smart och förmer, alltså har du säkert problem med empatin". Sympatiskt värre. 

Hur är det med EQ´n själv, käre anonym? 

Jo, men man förutsätts inte vara emotionellt störd för att man är musikalisk:) Det är bara fint. 

Testen är ju åldersanpassade som jag förstått det:) Dvs, en 3-åring med 135 klarar inte den vuxnes 135 på test.

Jaha, det var mer än jag visste, att man konverterar till en vuxens motsvarande IQ. Hur intressant är det? Kalle, om du vore 37 nu skulle din IQ ligga på 145, vad duktig du är! 

Jag vet inte varför, eller hur ofta det kan vara av intresse att kolla en 3-årings IQ. Upp mot 6 år, visst, eftersom man brukar använda gränsen 70 för särskilda insatser i skolan. Ja, jag vet inte, men så är jag inte så himla smart, egentligen

Jag väntar med spänning

Du låter lite som jag:) Fick pianolektioner när jag var liten och var rätt duktig. Tydligen var min pianolärare högst imponerad av mig och tjatade på min mamma att jag kunde nå riktigt långt. Mitt intresse svalnade iom att jag fullkomligen HATADE min pianolärarinna, en riktig sadist...och min mamma pushade aldrig på mig att fortsätta mot min vilja. 
Jag kan heller inte läsa noter flytande, utan jag lär mig stycken utantill istället. Jag har dock ett bra gehör även om jag inte vet vad tonen heter. Å andra sidan har jag inte övat på just det. Hur som helst har jag helt snöat in på att börja lära mig spela trumpet nu under föräldraledigheten, ha ha! Problemet verkar vara att hitta trumpetlärare. Och sen undrar jag vad grannanrna ska säga när jag övar...bor i lägenhet.  Iaf, go for it! Klart du ska börja spela fiol!

Låte ju som en spännande utmaning...
Jag landade väl någonstans i månskenssonaten, som jag förstås lärde mig utantlll men låtsades läsa noterna...(fast jag tror inte hon köpte det) Efter det har jag inte utvecklats ett skvatt!

Men det var egentligen bara en uppmuntran till att börja spela jag ville komma med:)

Nuförtiden har man satt kunskapsmål för varje betyg, de som når målen får det aktuella betyget. Jag var första kull i gymnasiet med denna form av betygssättning. Upp till högstadiet var det som du sa, ett visst förutbestämt antal 3:or, 4:or 5:or osv. Helt absurt system. 

Aha! Anonym=lågt IQ

Attans, jag som var så säker på min sak.