Högt IQ.

Helt sant i mitt fall (har rätt högt IQ). Jag var sjukt understimulerad i högstadiet och gymnasiet, så jag bara skolkade och härjade. Och fortsatte härja i 10 år innan jag tog mig i kragen (alla tjatade ju så, du måste göra något annat, du som är så smart), pluggade in gymnasiet och läste mig till läkare. Rent samhällsekonomiskt/nyttigt var det tio bortkastade år. Eller mer, eftersom jag läste in gymnasiet. 
Å andra sidan vet jag inte om det är det jag vill syssla med i längden om jag inte snart hittar en specialitet som jag verkligen vill nörda in mig på, så utbildningen kanske i slutänden blir bortkastade resurser det med. Med facit i hand börjar jag misstänka att jag gick utbildningen för att det var det mest utmanande jag kunde komma på, nu har jag klarat det och måste kanske snart erkänna för mig själv att jag är lite uttråkad. Igen. Ibland är det jobbigt att vara jag.

Det är ju inte heller så ovanligt att intelligenta människor har drag av asperger (utan att kvalificera sig för en diagnos) så det kan ju också vara en förklaring till de sociala svårigheterna. Eller att man haft en förskräcklig barndom. Eller inte fått gehör för sin intelligens i skolan, blivit understimulerad, mötts av andras hån och avund och till sist fått problem med självkänslan.

Jag har inte mätt mitt IQ, men skrev 2.0 på högskoleprovet. Min sambos bror gjorde också det, samt en killkompis. Ingen av oss har "lyckats" särskilt bra på arbetsmarknaden utan har jobb som vi är grymt överkvalificerade för. I mitt fall pga dålig självkänsla och för min svåger pga asperger drag. Killkompisen har för mycket neuroser för att lyckas bra med något.

Anonym läk>>
fast läkare kan ju vara en ren utmaning om man tänker på eq om man har bra iq. Det är ju en annan typ av intelligens som kan vara svår att läsa sig till, utan mer kanske praktisera sig till?

En del frågar vad det är man löser mycket snabbare än alla andra. Ett exempel:

På jobbet diskuterar vi att vi bör lösa ett problem genom att göra x. Då kan någon ha invändning y. Jag kan redan från början se vad som kommer hända: någon kommer komma med motargument z, någon kommer med argumentet a, som bygger på invändning y. Det leder till att någon drar slutsatsen c – och vi kommer gemensamt fram till att vi trots allt måste göra x. Det inser jag på en sekund, medan alla andra måste prata om y, z och a en lång stund, för att därefter komma till c. Där har jag redan varit i 5-10 minuter för jag fattade genast att diskussionen skulle sluta där. Så är det ständigt – jag tillbringar en stor del av min tid på att vänta att alla andra skall fatta.

Och det handlar inte om att det bara är jag som vet om existensen av y, z och a; alla vet det, men för alla andra tar det längre tid att processa vad som kommer hända om z, a, c etc, medan jag gör det omedelbart, utan att ens reflektera över det.

hdl.handle.net/2043/9032

epubl.ltu.se/1652-5299/2009/044/

hdl.handle.net/2043/3244

Högbegåvade människor har inte större sociala problem än andra, snarare tvärtom. Läs gärna även uppsatserna ovan.

”Den som är annorlunda åtminstone i den utsträckningen att denne inte företer särskilt uppskattade  och avundsvärda egenskaper fryses ut ur den sociala gemenskapen. Den särbegåvade blir ett hot mot det social status quo. Även för särbegåvade personer är det sociala viktigt men på grund av sin benägenhet att vara annorlunda råkar många ut för sociala katastrofer. Den särbegåvades dåliga passform beror ofta mer på omgivningens okunna intolerans mer än den särbegåvades brist på social kompetens.”

(Roland S. Persson, Annorlunda Land, Särbegåvningens psykologi)

”De flesta särbegåvade barn, i synnerhet de med måttlig iq, har inte fler sociala problem än vad barn i genomsnitt har, men för de exceptionellt särbegåvade blir det svårt att relatera till de andra barnen.” [för att de är så olika och har så olika referensramar dvs, inte för att de är socialt okunniga.}

Och självklart är det många i tråden som är anonyma, eftersom nästan alla duktiga barn blir retade/mobbade mer eller mindre under sin skoltid. Och många låtsar att de är dummare än de är för att bli accepterade socialt. Det kan man ju förstå när man läser hur arga folk blir här i tråden.

Den situationen har jag själv levat med i hela mitt liv. Jag skulle aldrig få för mig att tala om min IQ – på direkt fråga har jag vid två tillfällen berättat att jag är med i Mensa, men jag gömmer alla tidningar etc om jag har besök, just för att folk blir så arga och får en massa fördomar. Jättetrist.

Jag har fått svaret att jag har en IQ på mellan 145 och 150 när jag gjort tester, dock har jag nog aldrig riktigt ansett mig själv som smartare än andra, däremot vet jag att jag har talets gåva.

Det är inte ovanligt att jag kan prata folk till att hålla med mig, även om dessa personer till en början suttit och försökt komma med motargument. Jag har en enorm social kapacitet, och därav har jag aldrig känt mig som "annorlunda", jag har fått känslan av att smarta personer oftast inte är speciellt socialt begåvade. Men varför är jag då som jag är? Är jag inte smart egentligen? Eller kan man vara både smart och social?

Jag har även enormt lätt för att irritera mig på personer som inte förstår logik, inte kan dra slutsatser lika snabbt som jag. Fast jag har lärt mig med åren att istället för att irritera försöka "leda" deras tankar åt rätt håll, jag måste erkänna att när personerna väl kommer fram till det jag redan vetat en längre stund, så känner jag mig enormt nöjd. Att jag lyckades leda tankarna på personen åt rätt håll.

Har tyvärr även en dålig egenskap som kommit av det här, jag är ibland otroligt manipulativ, jag kan inte låta bli helt enkelt, Jag vet om att jag kan få vissa människor att göra nästan vad jag vill, det blir som en utmaning för mig.

Autism är en neuropsykiatrisk "åkomma" så du behöver inget "och/eller" däremellan. Förlåt, kan inte låta bli att påpeka sånna där saker :P

Men jo, du har alldeles rätt. Neuropsykiatriska störningar inom autistspektrat är ofta sammankopplat med hög intelligens samt sociala problem (och även ojämn begåvningsprofil). Det betyder ju inte för den delen att det är vice versa (att alla som har hög IQ har någon form av asperger/autism). Så jag skulle vilja säga att du har alldeles rätt i din frågeställning.

Och snälla missförstå mig inte nu: jag påstår inte att alla som har hög IQ har autism eller att alla som har autism har hög IQ. Jag säger bara att det generellt är vanligt förekommande

Det är precis så jag menar - vill bara bekräfta din tankegång. Min lilla friskrivning längst ner är bara något jag gör per automatik här på FL, det är så sjukt många tomtar här inne som verkar ha som hobby att missuppfatta vad andra skriver =)

Till dom som påstår sig ha IQ över 200 måste jag bara säga att det med nästan 100% säkerhet är skitsnack.

En av världens intelligentaste personer just nu är Kim Ung-yong. Han talade och skrev 4 olika språk flytande vid 3 års ålder, vid 6 löste han mattematiska problem som all världens forskare brottats med i årtioenden, han blev inbjuden till NASA vid 7 års ålder och doktorerade i fysik innan han var 15.
Kim Ung-yong har som bäst åstadkommit 210 på ett IQ-test, så att någon på detta forum skulle ha 225 finner jag högst osannolikt.

Aha! Anonym=lågt IQ

Det finns ju massor att prata om som varken är gnäll eller skvaller - något intressant man har läst eller sett på TV. Har du tur så har personen du pratar med läst samma bok eller sett samma TV-program. Väder fungerar alltid.

Du måste väl ha andra intressen än relativitetsteorin? Jag gillar historia, språk, matlagning och inredning och det är ganska lätt att komma in på i ett vanlig samtal. En annan strategi för att bli accepterad (och t.o.m. omtyckt) är att inte prata mycket alls och lyssna på vad den andre personen säger. De allra flesta tycker väldigt mycket om att höra sin egen röst.