Högt IQ.

Jag har en IQ över genomsnittet och hade en tonårsperiod där man kände sig lite som ett UFO.

Emellertid tycker jag många med IQ över genomsnittet är otroligt patetiska och högfärdiga. Man utropar sig själv till martyr och rättfärdigar sin sociala inkompetens genom att man är "smartare" än andra. Jag har träffat på många sådan fjantar som utropat sig själva till "missförstådda genier" med noll social kompetens fastän de intelligiensmässigt inte imponerat. Många fastnar också i rollen som de fått i grundskolan som klassens "smarthuvud" och försöker hela tiden imponera på sin omgiving genom massa namedropping. Trams, detta beteende bottnar först och främst i dåligt självförtroende och omognad.

Det går alldeles utmärkt att kombinera hög IQ med social kompetens.

Förövrigt tycker jag att min höga IQ givit mig flera för delar tillsammans med mitt goda minne. Jag har en mycket stark förmåga att kategorisera detaljer blixtsnabbt och bygga upp mönster för att applicera detta på olika problem.

Ni med högt IQ borde testa detta i er sociala träning, så gjorde jag. Kategoriserade alla sociala regler, responser, värden och konsekvenser. Byggde upp ett mentalt schema för vilka handlingar som ger vilka konsekvenser och genom lite trail and error så förvandlades jag från "hyperintelligent kuf" till "festens sociala mittpunkt". Det gick givetvis inte över en natt och allt eftersom tiden går så förfinades min teknik och min strategi. Efter detta hände någonting intressant, mitt sociala schema som jag använt till att dechiffrera "vanliga" människor med införlivades fullständigt i mitt känsloliv.

Har ni gjort Baron-Cohen testet? Jag fick 65 i empatisering och 71 i systematisering. Under gymnasietiden hade jag säkert haft lägre än 20 i empatisering.

www.handikappupplysningen.se/gn/opencms/web/A...

Jag kan helt klart säga att denna strategi är väldigt väldigt bra, många IQ-kufar har en mycket hög systematiseringsförmåga men låg empatisering. En annan intressant upptäckt som jag gjorde är att majoriteten av alla gamla minnen av händelser som "vanliga" har beror på att de i sammanhanget upplevt någon form av förhöjd emotionell stimulans. Medans utpräglade systematiseringsmänniskor som jag minns istället "detaljer" som på något sätt är spännande. Misstaget som alla systematiskeringsmänniskor gör  - vilket ger dem epitetet smart - är att de kommunicerar genom att dela med sig av detaljerna. För "vanliga" människor låter det mest "kufiskt" då vanliga människor kommunicerar genom att dela med sig av emotionella minnen.

T.ex.

Systemmänniska:"Har du kvar den tröjan du köpte i den grekiska kedjan XX som du tyckte hade så fina kläder?"

Vanlig:"Ööh, nej det minns jag inte?"

Systemmänniska:"Du hade den på dig för 7 år sedan, när du precis hade blivit befodrad till projektledare. Du hade visst varit i Athen på konferens."

Vanlig:"Haha, nu när du säger det så. Nej, jag har ingen aning var den är".

Systemmänniskan tyckte det var spännande med ett grekiskt klädesmärke (detalj) och minns händelsen som igår. Den vanliga människan hade ingen emotionell koppling till sammanhanget och antagligen så var tröjan bara ett uttryck för spontanshopping - därav inget minne.

Däremot är jag empatisk (nej, inte riktigt som Deanna Troi) och så fort min sambo får ångest, är nere/deprimerad, känner jag av det och får en lika stark reaktion. Hände ofta på jobb, när man gick förbi kollegors cubicles, att man för en stund kände en stark ångest. Men den försvann när man passerade, och kom tillbaka om man backade. Någon stackare där hade alltså ångest.

Emotionell intelligenskvot, ett mått på en individs förmåga att förhålla sig till egna och andras känslor.

Skolan gick inget vidare för mig. När jag gick i förstaklass, var matematik det roligaste jag visste. Jag gjorde klart 1:ornas bok på några månader, och fick därefter 2:ornas och sen 3:ornas.
När jag nästan var klar med 3:ornas, frågade jag lärarna om mer material, men fick till svar att jag fick räkna långsammare, att jag inte fick svårare material. För vad skulle dom andra barnen tänka och känna? Om jag var bättre än mina klasskamrater, så kunde de ju må dåligt, alla är lika!

Efter det, tappade jag intresset för skolan helt, och tycker än idag att skolsystemet i Sverige är fruktansvärt.

Beror på vad du menar med bra/dåligt. De handlar inte om prestation utan om vilket personlighetsfack du landar i. Om HR vill t.ex. ha en dominant person för en ledarskapsställning så är det bara att manipulera testet så att man verkar så dominant som möjlig. Vill de istället ha en ingenjör som är kritisk så manipulerar man testet åt det hållet.

Pseudovetenskap.

Ofta beror stökigheten på just understimulans - deras uppgifter är för lätta.
Sambon hamnade i specialklass för underbegåvade barn, just för att han hade adhd-liknande tendenser. Efter ett år där tvingades han tillbaka till vanlig skola igen (där helvetet med mobbing fortsatte).
Lärarna sa att han var alldeles för begåvad för specialklassen, och eg. borde ligga 1-2 år över sin egentliga skolålder. Men kommunen vägrade.

Vi bor i ett land med en lång socialistisk och ännu längre lutheransk historia. Inte konstigt att elitklasser är paria i moder Svea. Jante kort och gott.

En vän till mig har IQ på 140
har aldrig märkt NÅGON skillnad på han alls
han är som alla andra, lyssar på Scooter, gillar att dricka alkohol
Hellre har jag hög EQ än IQ
:)

Mamma gick som hemmafru och hade inte tillgång till bil. Sedan förstaklass gick vi till skolan själv, så jag förstår inte det jobbiga för dom, om jag gick till en annan skola.

När jag gick ut nian, hade jag IQ i matte. Det berodde på skolk, lämnade inte in läxor (och om jag gjorde, kom dom utan de obligatoriska uträkningarna).
Jag fick erbjudande om sommarskola, men valde att åka på betald resa utomlands istället (då man kan läsa upp betyget senare, men man går miste om upplevelsen).
Jag gick därför IV året därpå, i kommunen pappa bodde i.
Tunga narkomaner, bråkstakar och brottslingar... Läraren struntade i oss.
Då fick jag höra om att IV i mammas kommun tillät en att läsa upp samtliga ämne, inte enbart grundämnena. En månad kvar på IV-programmet ville jag såklart byta.
Pappa blev sur, och tyckte det skulle vara jobbigt med en flytt tillbaka till mamma (med en flyttkartong och lite kläder).
Han fick sig en blåsning, jag fick mitt godkända matematikbetyg (muntligt, så mycket bättre). Fick även uppmaningen att om jag fortsatte, hade jag inga problem att få MVG i ämnet.

Fint med föräldrar som sporrar och försöker fjärma ett barn när de vill utveckla sig själva.
Skulle jag någonsin få barn, skulle jag främja dess egenskaper till max, oavsett vad barnet brinner för.