Högt IQ.

Min pappa har högt IQ, men jag vet inte hur högt. Han är autistisk och är en sån som kommer ihåg precis allting, det räcker med att han hör något en gång så minns han det sen. Han är som ett uppslagsverk, man kan fråga honom nästan vad som helst, slumpa fram en fråga och han har alltid svaret. Frågesportsspel går inte att spela med honom, han svarar rätt på alla frågor när det blir hans tur, tills han går i mål och sen är spelet slut. De som har sin tur efter honom får inte ens börja spela, för han hinner vinna innan. Hans stora problem är den sociala biten, han har svårt att förstå hur man umgås på ett normalt sätt med andra. Han tycker att alla andra runtomkring honom är korkade och han säger det också rätt ut till folk. Han kan inte välja kläder som han ska ha på sig själv, det gjorde min mamma åt honom när de levde tillsammans. När de skildes blev det bara värre och värre med hans kläder, han köpte aldrig nya och nu går han omkring i trasor. Jag tycker att det är tragiskt, och märkligt hur någon som är så pass intelligent ändå inte kan förstå hur man anpassar sig till omvärlden.

Jag har också högt IQ (tror jag), men jag har inte mätt. Min pappa som alltid har skrattat åt alla för att de är korkade (inkl min mamma och min bror) har däremot kallat mig för "underbarn" (och har då förstås syftat på intelligensen). Jag är dock tack och lov inte som min pappa. Jag har lägre IQ än honom (gissningsvis), men jag har betydligt bättre social förmåga än vad han har. Och jag vill knappast byta med honom...

Jag var ju inte själv med på den tiden, men enligt min mamma så hanterade han den sociala biten betydligt bättre när han var yngre. Så länge han var gift med min mamma så var han någorlunda normal. Sen har det bara barkat utför för honom (socialt sett). Han har alltid tyckt om min mamma på alla sätt (och gör det fortfarande, han har aldrig kunnat tycka om någon annan än henne trots att de varit skilda i ca 25 år), men ändå har han tyckt att hon är korkad rent kunskapsmässigt. De passade varandra ganska bra på den tiden trots allt, min mamma är lite av ett kontrollfreak och vill gärna styra och ställa och bestämma. Med min pappa fick hon bestämma i princip allt (kläder som han ska sätta på sig, semestermål, vilken mat som ska lagas, osv). Men hon tröttnade förstås på honom till slut, jag själv skulle aldrig klara av att leva med honom.

Förresten, ni som har barn. Har ni märkgt något särskilt med era barn, att de är uppe i varv mycket, har svårt att slappna av osv? Min treåring har så otroligt svårt för att varva ner och slappna av märker jag. Hon är egentligen en lugn och pysslig tjej, men det är som att hjärnan är i varv hela tiden, ständigt. Vet inte hur jag ska förklara det. Det är så mycket tankar hela tiden, det är som om man nästan känner hur hjärnan snurrar på henne och hon kan blir så intensiv trots att hon är relativst still med kroppen. Så svårt att förklara, men någon kanske känner igen det på era egna barn? 

För inte så länge sedan fick hon en mardröm som spårade ur och själva rädslan utlöste ett krampanfall, ungefär som ett epileptiskt anfall. Läkarna var konfunderade, för det är ovanligt att en mardröm slutar i kramp på det sättet enligt dem. Hon fick göra en EEG-undersökning och det visade sig att det fanns avvikelser i aktiviteten på ngt sätt. Vet inte vad det betyder än, vi ska på ett uppföljningsmöte snart. Någon av er andra som känner igen detta på era barn?

Jag tror att vi är väldigt många som upplevt det där med att inte får extrauppgifter eller extra stimulans i skolan. Jag vet inte hur många timmar jag har fått sitta i skolbänken och bara vänta in de övriga. Helt utan uppgift, bara sitta och titta in i väggen och vänta. Horribelt! Jag hoppas verkligen att skolorna är bättre idag på att ta han om ALLA elever.