Högt IQ.

Jo det är man. Typ översta 5%.

Det de flesta undrar är vad intelligensen gör för skillnad. Säg att du tillhör de 5% längsta då kommer ditt huvud synas i varje folksamling. Någon så uppenbart påtaglig egenskap finns inte i intelligens.

 

Oavsett om man har låg, genomsnittlig eller hög intelligens så måste man bete sig socialt smidigt om man vill ha en resa genom livet utan för många törnar. Hög intelligens borde ge möjlighet att se detta samband men inte nödvändigtvis förmågan att genomföra det som behövs. Högintelligenta som gnäller över att de inte är förstådda är som basketspelare som gnäller över att standardbilar är små.

Då tycker jag att din mattelärare inte tillräckligt tydligt har förklarat varför du ska redovisa dina uträkningar.
Nu för tiden ingår det till och med i kursplanen att klara av att göra det. Det ingår också i de nationella proven. Det har att göra med att det krävs ett visst matematiskt tänk att kunna redovisa hur man tänker, både muntligt och skriftligt. Själv arbetar jag mycket med att mina elever ska diskutera olika lösningar, alternativa vägar och arbetssätt inom matematiken. Det är bra mycker mer intressant att diskutera tänkandet kring en matematisk uppgift än att bara få ett svar.

Förutom mig är du den andra personen som har upptäckt detta. Jag vet inte om du har upplevt det, men det har jag. Innan högstadiet hade jag lärt mig ett sätt att räkna som för mig kändes bra och lätt logiskt, vilket sedan inte godkändes av min mattelärare på högstadiet trots att jag kom fram till samma slutsats. Han var noga med att jag skulle räkna på hans sätt, vilket försvårade allt då jag i helhet hade lite svårt för matte. Så jag var tvungen att kullkasta allt det jag tidigare lärt mig och börja om från nytt vilket resulterade i grova problem inom ämnet matematik och rädsla för densamma.

Jag har tänkt på en sak som är viktig för mig. Det är så att min son som är ett och ett halvt verkar vara ovanligt smart vad det gäller problemlösning / logik. Jag började se det redan när han var runt 10 månader. Det var då han första gången filurade ut hur man öppnar barngrinden. Andra barn ruskar oftast bara lite i den och sedan ger de upp. Erik satt och tittade länge och petade sedan målmedvetet till på haspen så att den gick upp. Liknade saker har hänt flera gånger. Idag när jag hämtade honom på förskolan sa pedagogen att hon reagerat på att han är ovaligt intelligent.

Nu vet jag inte hur jag ska agera. Jag vill så klart ta vara på hans gåva, men samtidigt vill jag inte pressa honom till att tro att livet handlar om att prestera. För det gör det ju inte. Gör man mycket problemlösningssaker, eller "studerar" mycket finns ju en risk att han tror att det är sådant som räknas här i livet.

Någon här som har tips på böcker att läsa, filmer att se eller sådant?