Högt IQ.

De brydde sig inte. Jag fick anpassa mig, sa dom. Jag var på dom om montesori, då jag hört bra om den som fanns i kommunen, men de tyckte det var jobbigt att ha tre barn på två olika skolor. Trots att jag gick själv till skolan, och det var ungefär samma avstång till båda.
Fick aldrig någon uppmuntran, däremot skäll när jag skolkade, sket i läxor. Att jag sen fick bra resultat på proven, brydde de sig aldrig nämnvärt om.
Jag är bitter än idag, för att deras bekvämhet var viktigare än min personliga utveckling, och att jag faktiskt kunnat utveckla mitt tänkande, resonemang samt fått en utbildning utefter mina behov.

De brydde sig inte heller när mattanterna spädde ut såser och findus grönsakssoppa med vattenslangen som gick dragen från utomhuskranen, utan att koka det först. De lät kärlen ljumma upp det istället.
Inte heller brydde de sig när vi gick i 6an och blev beordrade att hjälpa till i skolköket med disk, istället för att ha vanlig lektion (vi blev indelade i grupper om tre i varje, och turades om veckovis).

Elitbarn behöver också stöd och stimulans.
Nu är jag inget elitbarn (tack, päron), men om jag bara hade främjats så. Samhället är generellt sett emot elitklasser av så många anledningar. Sedan förväntar sig folk att Einsteins ska komma från en vanlig, kommunal skola utan program för begåvade barn.

Ofta beror stökigheten på just understimulans - deras uppgifter är för lätta.
Sambon hamnade i specialklass för underbegåvade barn, just för att han hade adhd-liknande tendenser. Efter ett år där tvingades han tillbaka till vanlig skola igen (där helvetet med mobbing fortsatte).
Lärarna sa att han var alldeles för begåvad för specialklassen, och eg. borde ligga 1-2 år över sin egentliga skolålder. Men kommunen vägrade.

Vi båda vill, och har velat sedan innan vi träffade varandra, utbilda oss till ett visst yrke (som kräver excellenta studieresultat och högt högskoleprovsnitt.
Men hans mamma tycker att han antingen ska utbilda sig till någonting arbetsmarknaden suktar efter just nu, till det han kan läsa på högskola nu, istället för att läsa upp på folkhögskola och sen söka in på det han vill. Hon motarbetar alltså hans mål, tror inte på honom och tycker att han kan nöja sig med mindre.

Min pappa däremot peppar och tror på oss båda när det kommer till den här punkten.
Det är roligt, trots att vi debatterat med hans mamma om och om igen om varför, våra motiv, planer osv, tycker hon det verkar vara så jobbigt och krävande att utbilda sig till det vi vill, och tycker att vi ska ta enkla vägen. Han blir lika vansinnig varje gång. Och samtidigt ledsen, vilket jag förstår.

Mamma gick som hemmafru och hade inte tillgång till bil. Sedan förstaklass gick vi till skolan själv, så jag förstår inte det jobbiga för dom, om jag gick till en annan skola.

När jag gick ut nian, hade jag IQ i matte. Det berodde på skolk, lämnade inte in läxor (och om jag gjorde, kom dom utan de obligatoriska uträkningarna).
Jag fick erbjudande om sommarskola, men valde att åka på betald resa utomlands istället (då man kan läsa upp betyget senare, men man går miste om upplevelsen).
Jag gick därför IV året därpå, i kommunen pappa bodde i.
Tunga narkomaner, bråkstakar och brottslingar... Läraren struntade i oss.
Då fick jag höra om att IV i mammas kommun tillät en att läsa upp samtliga ämne, inte enbart grundämnena. En månad kvar på IV-programmet ville jag såklart byta.
Pappa blev sur, och tyckte det skulle vara jobbigt med en flytt tillbaka till mamma (med en flyttkartong och lite kläder).
Han fick sig en blåsning, jag fick mitt godkända matematikbetyg (muntligt, så mycket bättre). Fick även uppmaningen att om jag fortsatte, hade jag inga problem att få MVG i ämnet.

Fint med föräldrar som sporrar och försöker fjärma ett barn när de vill utveckla sig själva.
Skulle jag någonsin få barn, skulle jag främja dess egenskaper till max, oavsett vad barnet brinner för.

Anläggningsarbetare. Vadå då?

Tack!

Framförallt ska man säga till barnet att 'DU är bäst, DU är unik. Ingen är som DU. DU kan ALLT!'

Absolut.
Det värsta är att pappa ligger väldigt mycket över medelintelligens (om man nu ska mäta i IQ-testtermer), men har MBTI-typ ISFJ. Han har ingen ryggrad, ifrågasätter ingenting och tycker att man ska vara nöjd. Punkt.
 
Om han hade varit akademiker, hade jag nog varit lite hårdare tuktad =)

Sambons pappa är musiklärare, och sambon började spela trombon. Han tyckte inte det var roligt (förståeligt med det instrumentet kontra utveckling, solo osv) och ville spela annat. Hans föräldrar lät honom inte, utan tyckte att han kunde fortsätta eftersom han var duktig på det.

Jag fick samma bemötande hemma. Jag kunde spela piano (kan fortfarande, på amatörnivå, dock kan jag plocka isär låtar i huvudet och spela samtliga stämmor utan noter).Jag ville spela fiol. Men... eftersom mamma tyckte det var ett hemskt instrument, och hon själv ville lära sig spela piano, blev det billigare med pianohyra för ett piano, än pianohyra + fiol.

Så något stöd hemifrån har vi aldrig riktigt fått, någon av oss. Inte i skolan heller, för den delen.
Fördelen med att ha blivit behandlade såhär, är att vi klarar oss själv utan problem och har gjort så sedan vi var små.
Kanske ska tilläggas att vi båda är mellanbarn ;)

Driver? Nej, jag är seriös.
Om någon är bra på någonting, varför inte uppmuntra det? Och vad är felet med att tala om för sitt barn att det är unikt och bäst?

Haha, nej, förvisso. Däremot spelar jag alltid luftfiol när violinmusik eller violininslag finns med på spellistan. Kanske skulle man fråga svärfar om man kan låna någon via hans skola?