sertralin, vilken dos fungerade för dig ?

Hej!
Jag åt 50 mg i ett halvår. Vet ej om det hjälpte något. Lite mindre daglig ångest.
Men skulle höja till 100 mg.. då kunde jag inte få orgasm.. hur jag än försökte.
Och sen kände jag typ ingen skillnad för övrigt. Nu har jag slutat med sertralin..
Men skulle nog behöva äta nån annan medicin för att dämpa oron.
Men vi har planerat att skaffa barn å då ville läkaren att jag avslutade medicinen.

Hur har det gått under graviditeten?? Är lite nyfiken hur man hanterar allt. Jag slutade med medicinen för att jag ville skaffa barn. Men känner att jag skulle behöva äta nåt.. egentligen.

Jag ska byta från cipralex till sertralin förmodligen. Hoppas den funkar för mig, ska på besök hos läkaren imorgon så får vi se vilken hon rekomenderar.

hej , okej. Vad har du för problem du äter medicin för ?
cipralex verkar bra har jag hört.......hört mkt bra om den iafall.
sertralin fungerar för mig, nu har jag ätit 75 mg i några dagar, mår redan betydligt bättre.
känner mig lite mer stabil liksom. Inte lika nervig, orolig, inte ångest alls...

Har mått bra länge på min sertralin, tar 150 ml men nu verkar den inte fungera längre. Vet inte varför men får ta hjälp av både Atarax och Oxacand och så ska det ju inte vara tycker man.
Ska prata med min läkare imorgon (förhoppningsvis) och se om jag ska byta. Just nu vull jag bara dunka huvudet i en vägg så dåligt jag mår. 

jag har lidit av panikånget,hypokondri och tvångtankar. Cipralex funkar jättebra men kan inte fortsätta med den pga en annan medicin tråkigt nog.

men usch stackare... 150 ml ? kan man dricka sertralin? jag tar 75 mg varje dag , gjort nu i fyra dagar, mår jätte mycket bättre och jag hoppas detr håller i sig . så man slipper byta.
hur känner du dig då ? vet hur detr är att må så skitdåligt....

jag har problem med oro ångest nervositet inre stress depression ... usch..så hemskt det är.... men nu känns det som bortblåst....som sagt hoppas jag det stannar såhär

Mg ska det självklart vara ju, jag som virrar till det.

Hoppas du fortsätter må bra, så skönt när man kan känna så. 

haha :) förstod nästan det men ville fråga för säkerhets skull ;)

ja tack så mkt, jag hoppas verkligen detsamma till dig. Att du får en medicin som fungerar för dig snart !

Har den känslan med.. men jag ramlade just av min stol när jag skulle böja den bakåt.. aj aj. Lite fysisk smärta var nästan skönt.. när man mår så dåligt psykiskt.

Det har gått så där.. Jag känner ju (även om jag inte vill erkänna det) att jag egentligen borde äta nånting får att vara mer stabil.
Jag har varit in och ut på psyk, både akut - med ambulans/polis, och legat i "komor" i (som längst) 2 veckor och inte varit kapabel till att öppna ögonen utan att gråta.
När jag kom in i vecka 20-21 nånting så började min hormonnivå att jämna ut sig och det gjorde verkligen susen! Visst har jag dagar då jag hatar allt och alla runt omkring mig, och helst av allt bara velat ta mitt liv (för att slippa kliva upp ur sängen)..
Men jag kämpar på :) Snart är ju graviditeten över och då ska det förhoppningsvis gå fort att få nya mediciner :) 

Vad duktig du är som kämpar på!! Har du alltid varit såhär i psyket? Ja i bland känns det som att "ge mej vad som helst" så jag sluta må såhär. Men det är ett evigt kämpande!! Jag är orolig att om jag har ett barn i magen så kanske det tar skada om jag oroar mej. Men jag hoppas det ska gå bra när jag blir med barn. Det måste ju även vara helt sjukt underbart att vara med om att få barn.

All lycka till dej!

Ja, men till och från. Första gången jag försökte ta mitt liv var jag 7 år gammal :/
Jag har ju aldrig varit stabil i mitt mående.. Trots allt detta så är läkarna inte villiga att låta mig genomgå en grundlig utredning, precis som att jag inte finns på prioriteringslistan över huvud taget!
De trodde att jag ev har bipolär sjukdom typ 2 och någon slags emotionell instabil personlighetsstörning, men de kunde aldrig ställa någon diagnos på mig eftersom jag bara var "inlåst" i 3 veckor.
Denna bipolära sjukdom går i rakt nedstigande led hos alla kvinnor på mammas sida släkten, och sen har vi mycket aspergers,adhd och borderline - och alla dessa sjukdomar finns bland annat i "min generation" (hos syskon); så det är ju inte alls otroligt att jag har något av det.
Jo, även min barnmorska har varit väldigt orolig för min och bebisens mående, och försökt göra allt hon bara kan för att få mig på rätt köl (hon har till och med tagit kontakt med en psykoterapeut - med mitt medgivande förstås - för att jag inte vågat ta kontakt själv). Barnet känner ju säkerligen av hur mamman mår, och i vissa fall lär det ju knappast vara nyttigt.

Jag hoppas verkligen att det blir något bra av det hela! Hittills har jag inte "fäst" mig vid barnet alls, och känner faktiskt ingen direkt lycka över huvud taget över att jag är gravid. Ingenting är i ordning eller förberett (så som spjälsäng osv) heller, eftersom jag - av någon mystisk anledning, tycker att det är onödigt :/
Men jag hoppas, som sagt, att det slutar gott. Jag har ju bara 10 veckor kvar nu :) 

Har ätit Sertralin i 3 mån, 100 mg dagligen, för behandling av min depression, men den är helt värdelös och har endast lett till biverkningar i form av viktökning och acne på ryggen. Är bipolär 2 och lider främst av långvariga djupa depressioner och har ätit många olika serotonin-baserade antidepressiva preparat som jag aldrig någonsin responderat på. Tycks vara helt immun och är helt förtvivlad då jag akut och desperat är i behov av stämningshöjande. Skall övergå till dopamin-baserade antidepressiva och undrar om någon vet skillnaden mellan dessa samt de noradrenalin-baserade antidepressiva. Dela gärna med er av egna erfarenheter. Vänligen Ofelia