Måste bara fråga (matte, åk 1)!

För att kunna lösa det talet måste man både kunna läsa och förstå berättelsen OCH fatta att man ska ställa upp en ekvation i huvudet OCH kunna subtrahera.

Skulle tro att subtraktionen är det lilla problemet. Om man hade frågat ungarna vad 51-42 är hade antagligen en hel del kunnat lösa det. Inte alla, men många. Men en hel del av ungarna i första klass kan inte läsa så bra att de kan förstå och tolka en såpass lång instruktion - det är inte alla som kan läsa när de börjar skolan.

I årskurs ett finns det oftast både barn som inte klarar räkna addition inom 1-10 utan problem, och barn som kastar sig över både division och multiplikation utan problem. Likadant med läsning, det finsn barn osm inte känner igen mer än enstaka bokstäver och barn som läst flytande i flera år.
Det tråkiga är då att alla förväntas jobba med uppgifter på ungefär samma nivå. Vilket lbir fel både för de svaga och de starka eleverna.

Min dotter går i ettan. Hon har läst sedan 4 års ålder och säger själv, sådär lite lagom blygsamt, att hon är ett "mattegeni". Geni är väl att ta i, men om mna säger såhär, hon kan i allafall nästan uppnå målen för trean. Men, oavsett, ska hon traggla sig igenom samma mattebok som de andra, med sida upp och sida ner av 2+2 och 3-1. Hon klarar ju svåra lästal. Hon klarar alla fyra räknesätten på tal upp till ca 100, och har bra strategier att lösa dem på.

När hon började ettan fick hon göra en mattediagnos och en läsdiagnos. Problemet med de diagnoserna var att de bara visade att barnen låg över en viss nivå, en väldigt lågt ställd basnivå, typ räkna antal på mattediagnosen och läsa en mening som "Mor ser en orm", och inte hur långt över, alltså exakt var, barnen befinner sig.

Så, vi får ligga på för att undervisningen ska individanpassas. Det är ju säkert kul att allt är så lätt just nu, när man är 7 år, men snart blir det ju tråkigt.

Problemet med dotterns klass är dels att den är väldigt stor (28 elever) och att de säger att de ska göra så mycket, men inte gör det... Ingenting händer liksom förrän vi pressar på hemifrån, eller tar helt egna initiativ. Som med läseboken. De läser "Mini och den magiska stenen". Den läseboken har två nivåer, en för barn osm ännu inte knäckt läskoden, och en nivå för de som kan läsa lite. Problemet är ju då att min dotter läst i över tre år. Hemma läser hon Narnia-böckerna. Dotterns lärare menade ju att det är bra om alla barn i klassen får följa den gemensamma sagan i läseboken, men att dottern kanske skulle få en svbårare bok vid sidan om. Detta skedde dock ladrig. I den "svåra" läseboken är meningarna fortfarande få och korta. Det tog henne 1 minut och 5 sekunder att läsa läsläxan högt sist jag tog tid (och då stressläste hon inte, utan finläste med god intonation). Då bestämde jag, henens papap och dottern tillsammans att hon skulle läsa i en annan bok också. Så nu läser hon högt ca 7 minuter ur en vanlig kapitelbok också. Men det var alltså helt på vårt initiativ.