Måste bara fråga (matte, åk 1)!

I årskurs ett finns det oftast både barn som inte klarar räkna addition inom 1-10 utan problem, och barn som kastar sig över både division och multiplikation utan problem. Likadant med läsning, det finsn barn osm inte känner igen mer än enstaka bokstäver och barn som läst flytande i flera år.
Det tråkiga är då att alla förväntas jobba med uppgifter på ungefär samma nivå. Vilket lbir fel både för de svaga och de starka eleverna.

Min dotter går i ettan. Hon har läst sedan 4 års ålder och säger själv, sådär lite lagom blygsamt, att hon är ett "mattegeni". Geni är väl att ta i, men om mna säger såhär, hon kan i allafall nästan uppnå målen för trean. Men, oavsett, ska hon traggla sig igenom samma mattebok som de andra, med sida upp och sida ner av 2+2 och 3-1. Hon klarar ju svåra lästal. Hon klarar alla fyra räknesätten på tal upp till ca 100, och har bra strategier att lösa dem på.

När hon började ettan fick hon göra en mattediagnos och en läsdiagnos. Problemet med de diagnoserna var att de bara visade att barnen låg över en viss nivå, en väldigt lågt ställd basnivå, typ räkna antal på mattediagnosen och läsa en mening som "Mor ser en orm", och inte hur långt över, alltså exakt var, barnen befinner sig.

Så, vi får ligga på för att undervisningen ska individanpassas. Det är ju säkert kul att allt är så lätt just nu, när man är 7 år, men snart blir det ju tråkigt.

Problemet med dotterns klass är dels att den är väldigt stor (28 elever) och att de säger att de ska göra så mycket, men inte gör det... Ingenting händer liksom förrän vi pressar på hemifrån, eller tar helt egna initiativ. Som med läseboken. De läser "Mini och den magiska stenen". Den läseboken har två nivåer, en för barn osm ännu inte knäckt läskoden, och en nivå för de som kan läsa lite. Problemet är ju då att min dotter läst i över tre år. Hemma läser hon Narnia-böckerna. Dotterns lärare menade ju att det är bra om alla barn i klassen får följa den gemensamma sagan i läseboken, men att dottern kanske skulle få en svbårare bok vid sidan om. Detta skedde dock ladrig. I den "svåra" läseboken är meningarna fortfarande få och korta. Det tog henne 1 minut och 5 sekunder att läsa läsläxan högt sist jag tog tid (och då stressläste hon inte, utan finläste med god intonation). Då bestämde jag, henens papap och dottern tillsammans att hon skulle läsa i en annan bok också. Så nu läser hon högt ca 7 minuter ur en vanlig kapitelbok också. Men det var alltså helt på vårt initiativ.

Fast jag tycker att det är tvärt om när det handlar om yngre barn. Jag arbetar på förskola och sedan ett par år arbetar vi väldigt mycket med matte. Då handlar det främst om problemlösning, matte i vardagen och konkret matematik. T ex delade vi in barnen i grupper om tre och så fick de tio pepparkakor att dela på. Sedan dokumenterade vi hur de tänkte och resonerade.

Min dotter, som ju som sagt går i ettan, klarade åtminstone i höstas konkreta verklighetsexempel bättre än uppställda tal. men det kanske blir tvärtom efter ett tag då de mest räknar rader med tal efter tal i matteböckerna. Lästalen kommer senare (eftersom de inte tror att barn i lågstadiet kan läsa tillräckligt bra/ha tillräcklig läsförståelse) och praktisk matematik är tyvärr ovanlig i ksolan. Synd när de flesta barn, åtminstone här i vår kommun där man har satsat på olika matematikprojekt, har med sig en massa praktisk matte från förskolan.