skelögd!:-(

Hej TS!
Här kommer ett långt inlägg!

Vill börja med att berätta att min pappa är skelögd, och så ser han dåligt på långt håll precis som du. Han har inga problem med skelningen om han använder sina glasögon, men den kommer tillbaka direkt om han tar av dem. Jag har aldrig tyckt att hans skelning är något konstigt, eller att det påverkar hans utseende negativt. Det är en del av hans personlighet helt enkelt!

Du skrev att du använder glasögon ibland, får jag fråga varför du inte använder det alltid? Vad har din optiker sagt, ska du ha dem alltid eller bara när du känner att du behöver dem? Om du inte trivs med dina glasögon så kan du ju prova linser. Om du fått glasögon som du ska använda alltid så måste du också använda dem alltid för att de ska hjälpa. Om du ser dåligt på långt håll och inte använder linser/glasögon så måste dina ögon alltid överanstränga sig, alla brukar t.ex. skela mer när de är trötta i ögonen. Så mitt första tips till dig är att börja använda glasögonen mer regelbundet. Dina muskler i ögonen kommer då avlastas och skelningen kan bli mindre, till och med försvinna.

Du skrev också att glasögonen gör skelningen bättre men inte bra. Man måste ge det lite tid, så ögonen tränar upp sig och vänjer sig vid glasögonen/linserna. Men om du har tålamod och använder dina glasögon så kan det bli bättre.

Jag tycker alltså att du ska prata med din optiker eller en ögonläkare om din syn först, och inte börja med att planera en operation. Om din optiker inte vet att du tycker att din skelning är jobbig så tycker jag att du ska berätta det. Det är ju väldigt olika vad man uppfattar som jobbigt.

Måste också berätta om att min mamma en dag kom hem och sa att nu skulle hennes vänninna opereras för sin skelning, och jag svarade Va, skelar hon??? Jag har känt henne hela livet och aldrig tänkt på att hon skelar! Men man ser ju inte hennes skelning, man ser ju HENNE!

Jag skelar inte själv, men har dålig syn och kan relatera till de känslor du har om din skelning. Jag skriver ett nytt inlägg om det för annars blir detta så himla långt...

Hoppas du vill svara på mina frågor om dina glasögon som jag ställde ovan!

Och här kommer alltså min fortsättning!

Jag skelar inte själv, men har faktiskt blivit utredd för det en gång eftersom jag upptäckte för några år sedan att jag "kopplade bort" mitt ena öga ibland. Det visade sig att det inte var någon skelning, utan att mitt ena öga var överansträngt och därför inte orkade hänga med alltid. Det åkte alltså inte innåt eller utåt som vid en skelning, utan "satt där det brukade" men användes inte. Hmm, svårt att förklara, men med nya glasögon blev det bra.

Jag har väldigt dålig syn, och har haft tjocka glasögon sedan jag var 4 år gammal. Antagligen såg jag dåligt innan dess också, men det upptäcktes inte.
Med hjälp av glasögon eller linser ser jag normalt, men utan dem ser jag ingenting, bara en massa suddiga färger. Jag ser inte konturer på föremål även om de är 15 cm ifrån mig. Jag är både gravt närsynt och har gravt brytningsfel, och om jag inte hade specialglas i mina glasögon så skulle de vara över 1 cm tjocka.
När jag gick i grundskolan tyckte jag det var jättejobbigt, då fanns det inte specialglas utan jag hade jättetjocka glasögon. Jag blev i och för sig inte retad, men jag visste ju själv att jag var annorlunda och var ALLTID rädd att någon skulle säga något. Så jag var ett mycket blygt barn. Och gympan var jobbig, mina glasögon var ju så tunga och hoppade på näsan när jag sprang. Läraren sa ibland att jag skulle ta av dem så de inte gick sönder av misstag, men det kunde jag ju inte! Men det är ju svårt för dem med bra syn att veta hur det är att inte se! Jag lät aldrig folk prova mina glasögon, för de gånger jag lät dem blev reaktionen alltid "shiiiiit, jag ser ingenting! hjälp, golvet golvet lutar jättemycket, jag blir yr, det känns som jag knarkar" etc. Inte så kul!

Det är bara 7 år sedan det kom linser för så gravt synfel som jag har! Jag är jätteglad för mina linser, det är mycket lättare att ha en aktiv fritid med dem. Och jag kan ha solglasögon, det kunde jag ju inte innan!

Det blev ett långt stycke om mig, men jag vill att du ska veta att jag vet hur jobbigt det kan kännas ibland. Jag skämdes mycket för min syn den första tiden när jag och min sambo hade flyttat ihop, för det var ju först då han riktigt märkte hur illa jag ser. Det var aldrig så att han retade mig, det var jag som gick och tänkte "usch vad pinsamt o skämmigt" trots att jag visste att jag inte skulle tänka så. När jag hade gått o lagt mig kunde han komma in och säga "läs detta" eller "kolla på den här tröjan" och jag kunde ju inte se någonting... Och då blir det ju lätt så att man skäms trots att man inte själv kan hjälpa hur man ser. Så jag fick påminna honom en massa gånger i början, för han har alltid sett perfekt och kan liksom inte relatera till hur jag har det. Men han har alltid varit gullig och sagt att jag passar så bra i mina glasögon, och att ögonen är fina trots att glasen förminskar dem så de blir jättesmå! Och jag har faktiskt lärt mig att lyssna på honom! Och du ska absolut lyssna på din sambo när han säger att du har vackra ögon!

Du får gärna skriva mer till mig, både om dina ögon (för jag tycker det är intressant o har ju ganska mycket erfarenhet) och om det mer känslomässiga.

Kram på dig!