Reactive Attachment Disorder

När vi gick igenom våran utbildning, nämdes det att det kan bli problem med anknytning. Ingenting mer.
Man hade inga tips hur ska anknytning byggas upp, hur man ska hantera ett barn som skricker och slåss, hur ska man hantera ett barn som har problem med att äta, ständig ont i magen, spyr.
Vi hade inte nes diskuterat det. Det verkade lite mer så att om vi älskar vårt barn, kommer allt fixa sig.
Ibland räcker inte kärleken till. Ibland måste man ha kunskaper.

Ok, vi sökte hjälp också. Psykologen på BUP frågade våran son: vad har du problem med? Han svarade: inget.
De sa till oss att vi ska återkomma om två år när han pratar bättre svenska.

Ok, nu ska jag inte berätta om mig själv.
Jag tycker att det är jättebra att man diskuterar det på utbildningen.

Nu är jag bara nyfiken: har ni fått praktiska tips hur man jobbar med anknytningen? Vilka?

Vi har det inte jobbigt nu, det funkar väldigt ok, men jag fick hjälp i Polen, faktiskt :)
Dessutom har jag läst otroligt många böcker, haft lite intuition och det har fixat sig.

Jga ville bara fråga lite, om vi har otur att bo i fel kommun. Och jag blir positivt överraskad :)
Och ärligt talat är jag lite nyfiken på skillnad mellan inställning (metoder) till a-barn i Polen och Sverige.
Vi har otur att bo i fel kommun...Det verkar så. Socialen har inte hört av sig en enda gång efter det att vår son har kommit hit..
.Jag vill inte förmedla denna bild av Sverige till mina bekanta i Polen.

Just nu känner ingen av oss något behov att kontakta BUP. Det funkar bra och jag känner att han fungerar bra.

Ibland funderade jag på att kontakta socialen och fråga om uppföljningsrapport, men jag kom på att det är ingenting som vi behöver egentligen...Så jag stuntade i det.

Det låster bra, endast föräldrar mata, bär och tröstar. Känns som en otroligt bra grund :)
Har man sagt på era utbildningar, att barn kan retrahera i utvecklingen? Att  t ex en 4-åring måste få blöjor igen och vägrar äta själv? Trots det att den kunde göra det förut?

Chatnoir: han var 6 när vi träffade honom och 11 när han kom till oss.
Men det var inte anknytning som var problemet, vi var nog klara med det när han kom.
Han var tvungen att bearbeta känslor som hade med hans biol familjen i Polen att göra, han hade problem med miljöombytte och ville inte gå i skolan pga språket (men inte bara).

Jag ställer frågor om anknytning för att jag vill jämföra lite inställning i Polen och Sverige till olika problem, komma på nya lösningar.
Arbetar lite som "expert" i Polen, dvs. försöker hjälpa en del föräldrar med deras problem. Jag vill bara få lite mer ideer.

Då kan jag förklara kort :)
Vi bodde i Sverige (min man är svensk) och han var vårt sommarbarn. Han ville absolut inte vara adopterad i början. Han var på somrarna hos oss, först kort, sedan längre och längre. Vi hälsade på honom i Polen. När han var 10 år gammal sa han: jag vill bo hos er. Jag förklarade, han hans biol mamma har bara begränsad vårdnad och det är inte säkert att det kommer att funka.
Men det gick bra :)

Hans bio föräldrar har avsagt sig vårdnaden för att han skulle slippa bo på barnhemmet... Det är inte svårt att idag att förklara för honom att de ville hans bästa. :)