Reactive Attachment Disorder

Jag tänker att detta är viktig kunskap som numera ingår i den obligatoriska föräldrautbildningen att förmedla. Att man faktiskt pratar där om en hel del av de svårigheter som adopterade kan ha med sig kanske är en orsak till att den obl föräldrautbildningen ofta anklagas för att vara alltför problemorienterad?

Så dåligt att detta inte togs upp på er föräldrautbildning! På vår kurs pratade kursledarna mycket om de skador som kommer av svåra förhållanden den första tiden i livet. De tryckte speciellt på hur viktigt det är att jobba stenhårt med anknytningen den första tiden som familj, och att det är viktigt att inte tveka att söka hjälp när det uppstår problem under uppväxten.  Detta var faktiskt huvudfokus i hela utbildningen. Trist att utbildningarna verkar skilja sig så mycket åt.

När vi gick igenom våran utbildning, nämdes det att det kan bli problem med anknytning. Ingenting mer.
Man hade inga tips hur ska anknytning byggas upp, hur man ska hantera ett barn som skricker och slåss, hur ska man hantera ett barn som har problem med att äta, ständig ont i magen, spyr.
Vi hade inte nes diskuterat det. Det verkade lite mer så att om vi älskar vårt barn, kommer allt fixa sig.
Ibland räcker inte kärleken till. Ibland måste man ha kunskaper.

Ok, vi sökte hjälp också. Psykologen på BUP frågade våran son: vad har du problem med? Han svarade: inget.
De sa till oss att vi ska återkomma om två år när han pratar bättre svenska.

Ok, nu ska jag inte berätta om mig själv.
Jag tycker att det är jättebra att man diskuterar det på utbildningen.

Nu är jag bara nyfiken: har ni fått praktiska tips hur man jobbar med anknytningen? Vilka?

Jag förstår verkligen att ni har det jobbigt madhag. Men det finns ju hjälp att få. Kan ni inte ta kontakt med BVC eller BUP?

Vi har det inte jobbigt nu, det funkar väldigt ok, men jag fick hjälp i Polen, faktiskt :)
Dessutom har jag läst otroligt många böcker, haft lite intuition och det har fixat sig.

Jga ville bara fråga lite, om vi har otur att bo i fel kommun. Och jag blir positivt överraskad :)
Och ärligt talat är jag lite nyfiken på skillnad mellan inställning (metoder) till a-barn i Polen och Sverige.
Vi har otur att bo i fel kommun...Det verkar så. Socialen har inte hört av sig en enda gång efter det att vår son har kommit hit..
.Jag vill inte förmedla denna bild av Sverige till mina bekanta i Polen.

Bra att ni i alla fall fick en del hjälp i Polen. Det är såklart svårt för mig att råda dig hur ni ska göra nu eftersom jag inte har all information som behövs om er familj. Jag tycker att du ska ta kontakt med BUP igen och kräva att få träffa någon annan än den ni tog med er son till. "En glad", du har ju koll på det mesta när det gäller hur socialen arbetar med sådana saker. Vad säger du, borde det inte ske någon sorts uppföljning?

Jag har inte hört just termen RAD, men visst talades det en hel del på kursen om olika problem som adopterade kan få under uppväxten. Vi har haft kontakt med socialen sedan vi kom hem, delvis anordnade kommunen en föräldrakurs för nyblivna adoptivföräldrar som leddes av två kuratorer och vi har även träffat vår hemutredare ett par gånger för uppföljningsrapporter. I övrigt så hade jag nog inte önskat att socialen kontaktade oss mer än så, jag tycker nog att bollen ska ligga hos oss att höra av oss om vi behöver hjälp. Däremot hade BVC kunnat vara lite mer proaktiva. Vi fick komma på ordinarie kontroller för en tvååring trots att sonen vägde 9,5 kg och var 75 cm lång när vi kom hem (han var 22 månader). Jag tycker nog att de borde ha varit lite mer angelägna om att följa upp hans vikt och längd. Som tur är så har han kommit igen bra.

Anknytningens gyllene regel: Endast föräldrarna matar, bär, tröstar. Om man håller på det länge tror jag att man kommer ganska långt.

Nu såg jag att er son var 6 år när han kom till er. Kanske inte lika lätt då att mata och bära... Jag är dåligt insatt i vad som gäller såpass stora barn, men antar att mängder av närhet är det som gäller oavsett ålder... Jag har förstått att anknytningsarbetet kräver mer ju äldre barnet är, så jag förstår att ni har fått kämpa.

Just nu känner ingen av oss något behov att kontakta BUP. Det funkar bra och jag känner att han fungerar bra.

Ibland funderade jag på att kontakta socialen och fråga om uppföljningsrapport, men jag kom på att det är ingenting som vi behöver egentligen...Så jag stuntade i det.

Det låster bra, endast föräldrar mata, bär och tröstar. Känns som en otroligt bra grund :)
Har man sagt på era utbildningar, att barn kan retrahera i utvecklingen? Att  t ex en 4-åring måste få blöjor igen och vägrar äta själv? Trots det att den kunde göra det förut?