Reactive Attachment Disorder

Jag har inte hört just termen RAD, men visst talades det en hel del på kursen om olika problem som adopterade kan få under uppväxten. Vi har haft kontakt med socialen sedan vi kom hem, delvis anordnade kommunen en föräldrakurs för nyblivna adoptivföräldrar som leddes av två kuratorer och vi har även träffat vår hemutredare ett par gånger för uppföljningsrapporter. I övrigt så hade jag nog inte önskat att socialen kontaktade oss mer än så, jag tycker nog att bollen ska ligga hos oss att höra av oss om vi behöver hjälp. Däremot hade BVC kunnat vara lite mer proaktiva. Vi fick komma på ordinarie kontroller för en tvååring trots att sonen vägde 9,5 kg och var 75 cm lång när vi kom hem (han var 22 månader). Jag tycker nog att de borde ha varit lite mer angelägna om att följa upp hans vikt och längd. Som tur är så har han kommit igen bra.

Anknytningens gyllene regel: Endast föräldrarna matar, bär, tröstar. Om man håller på det länge tror jag att man kommer ganska långt.

Nu såg jag att er son var 6 år när han kom till er. Kanske inte lika lätt då att mata och bära... Jag är dåligt insatt i vad som gäller såpass stora barn, men antar att mängder av närhet är det som gäller oavsett ålder... Jag har förstått att anknytningsarbetet kräver mer ju äldre barnet är, så jag förstår att ni har fått kämpa.

Det var vårt land som krävde det, men visst kändes det bra på ett sätt att få summera lite och berätta hur det gick första tiden.Ja, det talades om tillbakagång i utvecklingen. Att även rätt stora barn kan bli som bebisar en period. Vilja bli burna, kanske ha blöja, vilja ha flaska trots att de egentligen äter mat sedan flera år tillbaka... Sonen åt helt perfekt när vi fick honom, inget kladd eller spill. Det var praktiskt, men kändes inte normalt för en 22-månaders. Jag började genast mata när vi fick honom och han tog tacksamt emot, satt som en liten fågelunge och gapade stort. Efter ett tag började han kladda med maten och vi lät honom hållas ett bra tag innan vi försökte införa lite struktur igen.

I vår föräldrautbildning hade vi boken "Att bli förälder till ett barn som redan finns" som kurslitteratur. Där tas det mesta upp vad gäller problem som kan uppstå. Som "en glad" säger så kan det t o m vara så att man uppfattar den som alltför problemorienterad.

Okej, då förstår jag. Hade ni alltså levt tillsammans i Polen innan han kom till Sverige?

Jag tycker att man är väldigt mån om att trycka på vikten av anknytningsarbetet under utbildningen. Men självklart är det även så att en stor del ligger på en själv som individ. Som det gör för alla föräldrar om man vill vara engagerad och informerad.

Toppen att det gick bra!

Kom just på att vi också fick en hel del konkreta tips från vår adoptionsorganisation innan vi skulle åka och hämta sonen. Nu hade vi turen att få en liten kille som var väldigt anknytningsmotiverad, men i annat fall hade det varit till stor hjälp tror jag. Det finns också en hel del lästips och annan information på organisationens hemsida och man kan alltid ringa och tala med dem om man har frågor och funderingar.