Rökning

Jag har rökt i tio år, runt ett paket om dagen.

Jag har en syresättning på 99%, till och med alldeles efter en cigarett. Jag har lågt blodtryck och normal puls. Min mammas kusin fick lungcancer och tog över 10 år EFTER att hon hade slutat.

Trots det vet jag att jag borde sluta, men jag vill inte. Ärligt talat blir jag så jävla arg när jag läser alla "förbjud rökning på balkonger/offentligt/i en skog 500 meter från andra människor" att jag i ren protest röker mer. Viljan finns helt enkelt inte där än.

Självklart har de rätt att andas, men faktum är att har man valt att bo i lägenhet så har man valt att stå ut med vissa störningar: rökande grannar, barn som gråter, grannar som går i trappen mitt i natten (går alltså, inte springer omkring och skriker), i många lägenheter får man stå ut med att höra grannarna snarka, duscha, till och med när de går på toaletten.

Och är det inte bättre om jag röker ute än att röka inne där det säkerligen skulle gå in i andras lägenheter via ventilationen?

Skulle det bli förbjudet att röka på balkongen skulle jag sluta, men så länge det inte är det tänker jag fortsätta, så är det bara.

Men problemet är just att vi får inte röka någonstans längre: Inte inne, inte på balkongen, inte på krogar (vilket jag iofs tycker är bra, inte minst med tanke på människor som druckit + brinnande saker inomhus), det har pratats om rökförbud även på uteserveringar. Vi får inte röka bland folk, men även om vi går undan så mycket vi bara kan så kommer det alltid någon och går förbi och ser arg ut.

Jag tar hänsyn - jag röker inte i närheten av barn, gravida, allergiska eller de jag vet inte tycker om det. Jag går undan om jag ska röka på stan, har jag varit på restaurang ställer jag mig en bra bit ifrån. Jag röker inte inne där det går in till grannarna via ventilationen, jag tänder inte ens en cigarett innan jag kommit en bit från yttedörren. Jag röker inte i busskurer, om det inte är såna med bara ett tak på stolpar, det regnar, jag är själv och ser på långt håll om någon kommer mot den.

Vi får inte slänga fimpar på marken, men vi får inte bära dem med oss för det luktar illa, det tycker till och med jag.

Var ska vi då få röka, om inte på balkongen?

Ja, naturligtvis påverkar det andra, och det är ju just därför jag tar så mycket åtgärder jag kan för att försöka se till att människor blir så lite påverkade av min rökning som jag bara kan.

Att låta nonchalant är inte min mening, men det tänds något inom mig varje gång jag läser de här trådarna (för det händer inte alls lika ofta i verkliga livet) om att alla rökare är hänsynslösa svin som helst skulle hängas på allmän plats. Lite som ett trotsigt barn på det viset.

Samtidigt tror jag att många skulle kunna förstå att man blir så om de upplever det många av oss går igenom - vi vet att vi borde sluta, vi vet att det är farligt, men omgivningen så gott som hånar oss. I stort sett hela tiden jag rökt har jag varit med om sånt. Min bror lärde sin son att hosta varje gång vi skulle röka (En stor del av familjen, tyvärr). Många gör likadant när de nu har slutat röka märker jag. Finns det någon som verkligen tror att det fungerar? I själva verket gör det bara att jag blir trött på att bli hånad hela tiden, och till slut blir arg på de som står mig nära.

För många av oss är det så mycket mer än ett fysikt beroende. Jag fastnade vid 13, när jag började högstadiet och det var häftigt att röka, som många andra. Sen dess har cigaretterna gett mig välmående, speciellt eftersom jag inte har märkt av några negativa fysiska konsekvenser än, förutom ständig pengabrist. Som jag nämnde är min syresättning och mitt blodtryck perfekt, och även fast jag är astmatiker känner jag inte av någonting. Faktum är att när jag blev diagnosticerad innan jag började röka fick jag ta pulmicort morgon och kväll, och bricanyl vid ansträngning. Nu tar jag enbart ventoline om jag är sjuk, inget annat. Jag vet naturligtvis att jag inte kan tänka att rökningen har förbättrat min astma, men jag känner helt enkelt inte av hur det påverkar mig negativt än, vilket väl är synd eftersom jag då kanske skulle sluta.

Cigaretterna är mina vänner, sjukt nog. Jag röker när jag är stressad, och blir lugnare. Jag röker när jag är arg, och blir även då lugnare. Efter maten smakar det underbart, och jag kommer inte igång utan en cigarett och en kopp kaffe på morgonen, och det är det som gör det så svårt att bryta.

Jag har planer på att sluta, jag har dragit ner såpass att ett paket nu räcker en och en halv dag i stället för en, jag har nikotintuggummin och en elektronisk cigarett. Nu väntar jag bara på att viljan till att verkligen ta tag i det ska komma.

Ja, visst finns det många som inte bryr sig det minsta, det vet jag. Bara ett sånt exempel som att inte röka när någon äter - det är det många som inte bryr sig om. Mig stör inte röklukten, men jag tycker det är fruktansvärt ohyfsat att tända en cigarett när någon sitter och äter.

De är helt fria från nikotin och gift. Det är en plugg, som ett filter, som smakar tobak. De jag har låser i änden, precis som en glöd, och de till och med låter som när man tar ett bloss. Smaken frisätts med vattenånga, förmodligen från vattnet i luften (är inte helt säker), och det blir att smaka tobak. Finns även de som smakar körsbär och liknande, som kan vara bra för att bryta vanan. De lukat så gott som ingenting står det i bruksanvisningen, men själv måste jag säga att det inte luktar något. Min ickerökande sambo sa iaf att han inte kände någon doft, även när jag satt inomhus alldeles brevid honom och till och med blåste röken i ansiktet på honom.

Då jag har använt dem har det känns bra, jag har dock varit lite dålig på det. Jag började läsa anatomi och fysiologi i samma veva, vilket är en jättetuff kurs. Jag vågade helt enkelt inte riskera att vara röksugen och tappa fokus. Dålig ursäkt - ja, men tyvärr är det så det fungerar. På torsdag är kursen slut för min den (hoppas jag), så då ska jag göra ett allvarligt försök och se hur det blir.