Vad tyckte du om engelskundervisningen på högstadiet?

Engelskan i högstadiet var jätteroligt när vi hade Jessica.
Vi fick läsa böcker, rollspel, se på film, läraren skrev på tavlan, förklarade mycket muntligen, hon letade upp tidningsartiklar,
Att jag personligen inte vågade ställa frågor öppet berodde inte på läraren utan den ruttna klassen jag gick i. Däremot så hade jag inga problem med att läsa högt även om klassen betedde sig som puckon.
Folk blev rättare när man uttalade ord fel ja. Jag lärda mig massor av det och fick en hel del beröm när vi var i UK jag och sambon på en tre veckors semester. Några trodde att jag faktiskt var ifrån någonstans i England. Men tror detta härrör mer ifrån mellanstadiet då vi hade en lärare med brittisk accent. I högstadiet och gymnasiet var det mest amerikanskengelska som lärdes ut. Eller den första läraren vi hade i engelska i gymnasiet hade tänkt sig att lära ut brittiska men hon själv talade inte brittisk engelska utan klockren amerikanska. Hon var inte så bra. Gammal, skulle gå i pension rätt snart så hon brydde sig inte så mkt. Vi fick göra samma saker varenda lektion så folk slutade bry sig. Vi kände att om inte hon bryr sig, varför ska då vi göra det? Det är viktigt att eleverna ser att läraren bryr sig och engagerar sig! Det kan vara på olika sätt. Jessica jag hade i högstadiet såg till att vi fick lära oss på roliga sätt just för att vi skulle bry oss och lägga ner tid på engelskan. Jenny som vi hade i högstadiet var bara snorkig och högfärdig och struntade i oss som satt tysta och försökte fokusera oss på engelskan medan resten av gruppen hoppade runt och gapade och skrek. Det var så skönt när hon slutade och vi fick Jessica istället. Jessicas uttal var väldigt bra. Fast det var mer amerikanska.
Vi hade en lärare i engelska i gymnasiet, vi som gick engelska C, han uttalade orden precis som de stavades, inte som de skulle uttalas. Jag var väldigt glad över att jag hade honom i gymnasiet och inte i mellanstadiet då vi började lära oss engelska.

Jag gick i högstadiet -96 till VT-98. Gymnasiet 98-01.

Jag gick på högstadiet då 90-talet drog sina sista skälvande suckar. Jag har inte fotografiskt minne, så ta det jag minns med en nypa salt

- Vanligaste undervisningsmetod: Klassisk korvstopppning: Ena lektionen gick vi igenom en text, till nästa fick vi plugga på glosor som förhördes framme vid vita tavlan. Läraren hade en fabless för dikter, så det blev mycket recitering av (tråkiga) dikter.

- Klassrumsklimat: Inte det allra bästa. Vi hade (som jag redan skrivit) mycket glosförhör. De gick till så att läraren valde ut en elev som fick skriva ett ord på tavlan (läraren sa t ex "Nu ska vi se... Vem har inte pratat på länge? Malin! Skriv upp det engelska ordet för 'otillräckligt" på tavlan!). Det hände rätt ofta att någon skrev fel, och detta "bestraffades" av eleverna med fniss och gliringar. Läraren bockade för med rött och kommenterade att "så stavas det inte". Känns som att klassrumsklimatet hängde ihop med korvstoppningsundervisningen...

- Uttal: Ingen aning. Minns bara att vi ibland hade mass-övningar då hela klassen fick uttala ord tillsammans *ryser* Eller när läraren läxade upp eleverna som inte kunde skilja på "with" och "whit", inför hela klassen!

- Förbättringsområden: Mer individanpassad undervisning, mindre piska och mer morot. Istället för att bestraffa eleverna som gjorde fel, kunde läraren ha uppmuntrat de eleverna som faktiskt gjorde rätt. Och glosförhören vid tavlan, allvarligt, det enda jag lärde mig på det var hur skam känns. Kanske att eleverna skulle få välja texter mer själva? Om jag är intresserad av en text är det större sannolikhet att jag tar till mig den.

När jag läser igenom det jag skrivit så känns det som om jag gick i skolan på 40-talet  Jag hoppas verkligen att saker och ting har förändrats sedan dess!ss

Åh, vad jag önskar att det fanns en "redigera-eget-inlägg"-knapp här på FL. Jaja, jag hoppas du förstår inlägget iaf.

Halloj! Jag är född 90 och gick på högstadiet mellan 2006-2009 (man gick fyra år och inte tre år på mina skola)
Jag gillade verkligen engelskaundervisningen på högstadiet! Men det hjälpte ju såklart att jag tyckte att själva ämnet var kul också, jag hade en hel del engelska i grunden när jag började för jag tittade på många amerikanska tv-serier.
Så jag själv pratar ibland med amerikansk och ibland med brittsk dialekt. Jag hade två olika lärare under högstadiet och den ena pratade väldigt fin brittska, man kunde inte ana att hon var ifrån Sverige! Den andra hade en mer amerikansk dialekt men även den var väldigt bra.

Det var blandade undervisningsformer. Mest läste vi ju i våra böcker och gjorde uppgifterna som stod därefter. Men läraren pratade alltid mycket med oss och såg till att vi fick frågor att svara på. Vi kände aldrig pressen på att säga nån lång och avancerad mening, utan det räckte med att vi sa att vi inte visste svaret på frågan, eller att vi inte visste hur vi skulle uttrycka oss. Så hjälpte hon en på traven. Det var väldigt bra för då var man inte rädd att klanta sig, utan språket fick komma när det ville helt enkelt. Det bästa en språklärare kan göra är att ställa frågan på ett annat sätt, så eleven får en chans att omformulera sig lite om orden inte kommer.

Vi hade som sagt en bok som man alltid följde i undervisningen. Men det hände ofta att läraren tog med sig tidningsartiklar och sånt som vi fick läsa och kanske göra uppgifter till.
Vi tittade även på en del filmer och läste vanliga böcker. Fast det var nog mer filmer än böcker, vilket jag tycker är bra vid den åldern. Man får ändå läsa så mycket engelsk litteratur när man kommer upp på gymnasiet sen. Jag har inget minne av att vi hade nå rollspel direkt... någon gång hade vi nog det... men mest av allt fick vi göra egna arbeten och redovisa dem framför klassen. Ibland ensam och ibland i grupp.
Eftersom att jag var så trygg i min engelska så kände jag mig aldrig nervös över att räcka upp handen (vilket jag i andra ämnen var extremt nervös över). Det kommer nog alltid finnas en eller flera i klassen som bävar över att få ordet, hur bra än läraren är. Men man fick iaf ett bra mottagande av läraren om man ville ha ordet, det viktigaste är att läraren ler när hon ser att man räcker upp handen. Så man ser att hon tycker det är positivt! Tonläget på rösten gör mycket också...

Vi hade 80 elever som gick i varje årskurs, eftersom att vi hade slagits ihop ifrån tre olika mellanstadie-avdelningar. Så det fanns ju fler lärare på högstadiet. Och i vissa ämnen delades vi upp i tre olika klassrum beroende på vart vi låg i utvecklingen och hur lätt/svårt vi tyckte ämnet var.
Det systemet tyckte jag var grymt bra! Jag som lärde mig engelska snabbt och tyckte det var kul fick sitta med flera andra som kände samma sak, så vi behövde inte känna att de andra i klassen höll oss tillbaka. Och i det andra klassrummet satt de som hade det mellanlätt för språket. Och i det tredje klassrummet satt de som ville ta det lugnare och behövde hjälp med att förstå. Så dem slapp känna sig stressade. Det här kan man tro klassas som mobbning i barns ögon, men vi såg det aldrig som det. Vi var snarare tacksamma över att slippa pressen i ett klassrum... antingen är man sur för att de andra är sega, eller så är man avundsjuk för att de andra kan så mycket mera än en själv...
Jag satt t.ex. i det tredje klassrummet under mattelektionerna. Där skulle det vara knäpptyst och man fick alltid extra hjälp av läraren, vilket jag behövde. Det var bara en lättnad.

Vi använde läroboken, där vi själv fick läsa o sedan göra lite uppgifter, ibland kom läraren med egenkomponerade papper med övningar.  
Inget rollspel, inga romaner, inga filmer och knappt någon högläsning.

Ibland några uppgifter där vi jobbade i grupp, vilka kändes som de som man fick ut mest av då våran klass var riktigt stökig och hade noll respekt för den ena av våra lärare i engelska. Då vågande man mer och det blev diskussioner och man hjälpte varandra inom gruppen. 

 Lärarna hade svengelskt uttal, fruktansvärt, och ibland en blanding mellan amerikanskt och brittisk engelska, mycket förvirrande.
Dom rättade om man sa fel.

Minus: Hade varit bättre om dom konsekvent hållt sig till en dialekt och isf markerat när det var ett ord som används inom den andra dialekten.
Plus: Att jobba inom grupper med olika övningar kändes dock bra, är man osäker så vågar man mer då och dessutom är man mer benägen att hjälpa varandra.
 
Jag gick högstadiet  97 - 99. 

Tecken: tack för uttömmande svar! Jag har också upplevt det där med glosförhör på tavlan och jag gick på högstadiet ungefär samtidigt som du, dock var min lärare väldigt nära pensionen och kändes väldigt gammaldags. Jag har inte tänkt ha sådana förhör själv... hade ni nivåindelad undervisning i olika grupper som Beverly beskriver? Det råder ju delade meningar om huruvida detta är bra eller diskriminerande.

Intressant att läsa hur olika dina lärare var - jag håller med om att det är viktigt att vara engagerad som lärare men håller med om att de som varit nära pensionen ofta inte hade gnistan kvar. Hoppas att man själv inser det och byter yrke/inriktning om man skulle börja känna så.

Trist att du känner att skolan inte utvecklade din engelska så mycket, det är ju ändå tre års undervisning och man tycker ju att man borde komma framåt, inte bara genom TV:n hemma. Jag tror mycket på att verkligen checka av i början vad eleverna kan så att man kan anpassa undervisningen mer och försöka främja en utveckling. Grupparbete tror jag också kan vara bra, behöver ju inte vara i skriftlig form med redovisning som det ofta är men även som du skriver med enskilda övningar på lektionerna, och mer muntligt förstår jag det som att du hade velat ha.

Japp, vi var indelade i tre (eller var det fyra?) nivåer, beroende på hur mycket vi kunde. Det tycker jag var märkligt, de som kunde minst hamnade i den långsammaste gruppen och där kunde de inte få mer än G. Omvänt med de i den snabbaste gruppen, de fick VG-MVG. Var det "G-risk" så blev de nedskickade till grupp ett eller två. De i grupp två kunde få allt från IG-MVG.

Jag upplevde inte det som bra. Jag upplevde det som att de i grupp tre fick kämpa mycket hårdare för ett VG-MVG, än de i grupp två. Dessutom känns det inte riktigt rätt att skriva "du kan aldrig över G-nivå" i pannan på grupp ett-eleverna...

Jag gick på högstadiet 1983-1986. I sjuan hade vi en lärare, som sedan gick i pension, och därefter en annan (yngre) lärare i åttan och nian.

Vilka undervisningsmetoder användes mest? T ex läraren skriver på tavlan och förklarar, titta på film, eleverna läser högt ur textbok, läser romaner, spelar rollspel osv. Varje vecka hade vi en text med glosor i läxa. Dagen för redovisning skulle vi vara så förberedda att vi kunde återberätta texten på engelska inför hela klassen. Regelbundna skriftliga glosförhör. Läraren skrev på tavlan. Vi hade övningsböcker att arbeta med. Användes färdiga läromedel oftast eller hade även läraren egna texter (artiklar, serieutklipp osv ? Färdiga läromedel, såsom textböcker, övningsböcker (som man inte fick skriva i), stenciler. Upplevde ni att det var ett bra klassrumsklimat - vågade man ställa frågor, läsa högt eller kändes detta pinsamt? Ja, det var ett bra klassrumsklimat. Fokuserade läraren något på att förbättra elevernas uttal? Blev folk rättade när de uttalade fel? Hade läraren mer brittiskt eller amerikanskt uttal eller något annat? Tyckte du att läraren hade bra uttal eller var det "svengelska"? Mina lärare i engelska har haft ett mycket bra uttal, brittisk engelska. (Ett undantag kan nämnas och det var en vikarie som jag hade under en termin på gymnasiet. Hon talade svengelska och ibland gjorde hon direkt pinsamma uttalsfel.) Lärarna har inte varit superpetiga med uttalet men uppenbara fel har rättats. Vad var bra och vad tycker du kunde gjorts bättre? Jag är nöjd med den undervisning jag har fått i engelska. Den passade mig bra. Jag fick ett stort ordförråd och en mycket bra grund i grammatiken att bygga vidare på. Om något, så skulle det väl ha funnits fler konversationsövningar. Men det är så här i efterhand jag tycker det. Under högstadietiden hade jag inte uppskattat dylika företeelser.