Hej TS. Jag har varit i nästan samma sits som du, fast inte lika långt gången. Försökte aktivt bli med barn med mitt ex och lyckades efter 6 mån. När gravtest var taget och grav konstaterad visade han sitt rätta jag med meningen: "jag trodde att jag ville ha barn med dig men nu när du är gravid inser jag att jag inte vill det" "du förstör mitt liv om du föder det här barnet" "du vill ha barn till varje pris och har använt mig som avelshingst" och en massa annat skit och dravel. Jag var helt knäckt och visste inte hur jag skulle göra.
Pratade med en mycket nära vän och med en kuratorn. Vännen sade: oavsett hur du gör, se det som att du gör ett val mellan två BRA saker: antingen gör du abort och då lever du som du gjorde innan, men med en abort och vad det innebär i bagaget. Eller så lever du som ensamstående mamma och ett annat liv än det du har nu, med allt vad det innebär. Det var skönt att känna att det fanns två bra val, för mig.
Samtalet med kuratorn var riktigt riktigt bra faktiskt (blev förvånad för hade inte så stora förväntningar). Det hon sade som gjorde stor skillnad för mig var: "alla målar upp en bild eller manar fram en känsla över hur livet skall bli. man har drömmar, planer och önskemål för hur man vill att det skall vara. det man ser framför sig är inte alltid det som sker. och det behöver inte vara fel eller ett sämre alternativ! det blir bara annorlunda än vad man förutsåg. Nya förutsättningar att leva sitt liv med. Man kan inte alltid kontrollera vad som skall ske i sitt liv". Jag funderade länge på hur jag skulle göra och fattade sedan beslutet om att göra en abort, trots att jag vid det tillfället var 35+ och var mkt orolig för att jag skulle få leva ett liv utan barn.
Vad jag kom fram till för egen del var att jag ville verkligen ha en familj, leva tillsammans med en pappa som längtade efter barnet lika mkt som jag, såg fram emot att ta hand om det och som ville vara i graviditeten med mig. Jag insåg att det där med att skaffa barn bara för att ha barn inte var det som var viktigast för mig. Dessutom insåg jag att ett samarbete med den blivande pappan skulle bli väldigt väldigt svårt.
Jag valde till slut att göra abort. Det var det svåraste jag någonsin gjort, och då blev jag skrapad. Jag grät och skrek på väg in till operation att jag inte ville. Att ta pillret natten innan som dödade mitt barn var nästan outhärdligt. Det absolut värsta jag varit med om alla kategorier. Jag är för fri abort och ändå kände jag mig som en mördare. Inne på op skrek jag "JAG VILL INTE!!!" och grät hejdlöst tills jag fick lugnande och mask med sömnmedel. De höll på att avbryta det hela, men jag hade ju ändå dödat barnet i min mage så jag var ju tvungen att gå vidare med det.
Det tog ganska lång tid att komma vidare efter detta. Idag känner jag att jag fattade beslutet efter så mycket övervägande att jag förstår varför jag tog det, även om jag önskar att jag aldrig hade försatt mig i situationen där jag kände att jag behövde ta det beslutet. Jag skulle aldrig aldrig aldrig göra om det. Men jag ångrar inte beslutet som jag tog då, för jag tog det med de erfarenheter och utifrån de förutsättningar som jag hade då.
Nu har jag ett barn hemma och ett på väg. Jag har varit tvungen att göra två skrapningar pga missed aboirtion efter det, men det har inte alls varit lika jobbigt för mig, då jag vetat att "barnen" i magen inte varit livsdugliga och jag har inte behövt fatta beslut om liv och död.
Idag, med vetskap om vad det innebär att bli mamma och hur det känns att ha ett barn skulle jag absolut aldrig, inte, never in my life göra om det.
MEN... jag har flera gånger tänkt under mina första år med mitt nuvarande barn att jag är också oändligt tacksam över att jag har en man att dela alla stunder med. Jag vet ärligt inte hur det hade gått om jag hade behövt samarbeta med exet om barnet och jag har måga gånger ryst vid tanken på hur svårt det hade varit och känt att det kanske var tur att det blev som det blev.
Men återigen, även om jag nu vet att det gick bra och att jag faktiskt hann få barn (och hade turen att kunna få det av mig själv trots att jag var nästan 40 när det äntligen blev av) så önskar jag att jag inte hade känt att jag behövde fatta det beslut jag gjorde. Och jag hade med facit i hand nu när jag vet hur mycket ett barn känns inombords när det väl är fött, förmodligen behållt barnet och köpt allt det svåra. För det är alltid värt det, oavsett de yttre omständigheterna. Mitt barns födelse förändrade hela min världsuppfattning på ett sätt som jag absolut inte var beredd på innan, som jag inte kunde förstå innan. Det går inte att förklara vad som händer, det är mer än bara psykologiskt, det är biologiskt och utom all kontroll. Det är inte påverkbart med viljan. Det är som att någon lägger om pusslet i dina gener och det går inte att lägga tillbaka. Livet får en dimension som inte går att förstå och som inte går att förklara innan man är där. Och det är värt varenda sekund av sömnlöshet, bråk, trötthet, ensamhet m.m.
Jag hoppas verkligen att du fattar ett beslut som känns bra för dig. Jag dömer dig inte och hoppas att du får uppleva det du vill i livet. Ta vara på dig och känn efter vad just du har för BRA val att göra i livet. Det som hänt mellan dig och din kille är en kort episod i ditt liv - att föda eller inte föda kommer du att ha med dig till dess du inte finns mer. Vad skulle du i förlängningen känna dig gladast av när du sitter på hemmet när du är 80 och tittar tillbaka på livet och hur det blev?
KRAM
