Att få ett litet barn som kämpar för sitt liv är inget jag ens önskar min värsta fiende.. Visserligen var jag inte opad när jag var gravid och väntade första sonen, men att aktivt välja att utsätta sig själv och barnet för en sådan risk är för mig helt ofattbart. Jag har själv kämpat med att bli gravid och vet hur psykiskt påfrestande det kan va.. Men man måste lägga sina egna känslor åt sidan.. Försök istället fokusera på att bli opad, vänta minst ett år iallafall och fokusera på vikten.. Tänk på att ditt framtida barn skall få en förälder som ORKAR va aktiv, och ta barn sen när du kommit en bra bit på väg.. Alltså minst 1 år.. Jag är 24 och jag kan inte säga att jag ångrar mina barn, men jag är vuxen nog att erkänna att när jag blev mamma för första gången var jag inte mogen nog.. Är glad att jag fått rätsida på tillvaron och att jag nu kan va världens bästa mamma åt mina barn, men sonens första levnadsår kommer aldrig tillbaka, jag önskar jag hade väntat för att mogna.. Men är numera glad för att allt blivit som det blivit..
Nog om det. 2 veckor kvar till open idag! :D