Sovmetoder
Jag tänker definitivt på detsamma..Jag väntar mitt fjärde barn och för mig blev det tvärtom, jag hade ett himla sjå med den förstfödda. (vad är det de säger-"försökskaninen") Hon sov ALDRIG och till slut så blev det att jag (vi) hamnade i den onda cirkeln att vi var tvungna att ha henne hos oss, jämt och ständigt. Jag ammade henne nattetid, var så trött till slut att jag ammade henne i sängen utan att ta upp henne, vilket i sin tur ledde till att hon åt sämre, eftersom hon varje gång hon vaknade till ville ha bröstet, men hann somna innan hon åt sig riktigt mätt. Vilket i sin tur ledde till sämre nattsömn för oss alla...
Hon slutade sova i vår säng när hon var 7. Då var jag mer eller mindre totalt uppgiven, sov dåligt själv och var mest som en levande zombie på dagarna, VARENDA kväll var vi tvungna att ligga bredvid henne tills hon somnade, och hon hade verkligen inte "lärt" sig det där med att "somna själv". (hon visste ju inte hur det gick till!)
När hon var 1,5 år blev jag gravid med tvillingar. För att "överleva" (ja, jag väljer att skriva så) så fick de redan från första stund lära sig somna på egen hand. Vad hade jag för val? Natta tre barn ensam varje kväll? Sova med tre barn i sängen, till följd att de skulle ha en mamma som inte orkade pga sömnbrist? Dessutom så såg jag till att VARJE natt GÅ UPP och amma dem, hur jobbigt det än var i början. Det var en fördel att det var just två på det sättet, man var tvungen att synka dem och det gjorde man genom att gå upp, dubbelamma, rapa, byta blöja och dubbelamma igen. Detta i sin tur ledde ju till att de åt ORDENTLIGT, blev trötta till tusen av det, blev nedlagda i sina egna sängar utan protester, och sov som stockar. Jag tror inte att det enbart beror på att de är olika som barn, utan mer att mina rutiner styrde och att de kände av att jag i detta fall var TRYGG som mamma. (jag visste vad jag gjorde) Sen att de var två gjorde det hela lättare. De hade alltid varandra och var inte "ensamma" på samma sätt, det blev inget dåligt mamma-samvete.
Killarna slutade äta på nätterna när de var 2,5 månad. Med deras nattsömn kunde jag (och kan fortfarande, trots att de är nästan 12 år idag) ha koll på hur de växte (började de vakna på nätterna så visste jag att det högst sannolikt berodde på 1) hunger, dvs tillväxtperiod= mer mat 2) sjukdom på g. Det var bara att rätta sig efter det och känna sig fram, och nej, jag misslyckades faktiskt inte med att misstolka dem en enda gång!!!
Nu väntar jag som sagt mitt fjärde barn, en riktig sladdis, så vi får se hur jag fixar det denna gång.. Men jag har i bakhuvudet vad som fungerade i just min familj, och för mig som mamma med mina barn, tidigare gånger. Det är en erfarenhet jag ska ta med mig. Men sen kan man ALDRIG säga att det ena är rätt eller fel! Man kan ge tips-men aldrig tala om "att såhär ska du göra för att..."
Trevlig tråd förresten! :)
vänligen
/Ulrica
Trodde jag skulle få massor av förmaningar om olika metoder hit och dit. Som många av er säger så finns det säkert inget rätt eller fel i hur man ska göra. Men som Ewaulrika skriver så blir man nog tvungen att få bättre rutiner om man får flera barn i kort följd. Går ju inte att ha tre barn i sängen.
att jag träffat en ny kärlek utan barn bidrar ju också, "självklart ska vi väl ha en liten tillsammans", typ.. Men att sen ta steget från tre (relativt stora) till fyra, dessutom sladdis för min del, har inte varit lätt. Jo, folk har kallat mig galen. Men jag har både ekonomi, tid och kraft ff till att få en till, och kärleken finns där. Så varför inte? 
