Sovmetoder
Jag har hittat bra läsning av Lars H. Gustafsson (barnläkare och docent) på growingpeople.se (se länk www.growingpeople.se/templates/Page.aspx&del=2) och som jag tänkte sammanfatta här i forumet.
Gustafsson beskriver en händelse som Mary Sheedy Kurcinka (föräldrapedagog, sömnpedagog och författare), var med om. Kurcinka letade efter ett passande vårdboende för sin demenssjuka mor och läste därför olika vårdboendes värdegrundsfoldrar. Hon hittade en som beskrev sin verksamhet följande:
På vårt hem uppmuntrar vi patienterna att vara oberoende. Var och en har sitt eget rum och förväntas stanna där över natten. Om patienterna kan förflytta sig själva och försöker lämna sina rum sätter vi upp en grind för att hindra dem. Oftast fungerar det bra. Om de ropar högt stänger vi dörren till dem så att de inte väcker de andra. Vi låter dem inte manipulera oss. Om de blir så upprörda så att de kräks väntar vi med att torka upp tills på morgonen. Då lär de sig att inte göra så en gång till. Vi sätter tydliga gränser så att patienterna ska veta att det är vi som bestämmer. Inget onödigt daltande. Vi kan inte springa runt och passa upp dem varje gång de vill något. Vi har annat att göra. Vi tänker inte sitta och hålla dem i handen. De måste lära sig att sova hela natten eller åtminstone ligga tysta om de vaknar. Och om de blir hungriga eller kissar på sig är det så att vår personal går sin första rond klockan sex. Det är viktigt att patienterna lär sig vänta.
Hon läste upp detta för sin föräldragrupp som snabbt avrådde henne för att sätta sin mamma på detta vårdboende. Kurcinka förklarade då att hon bara hade hittat på denna värdegrundsfolder utifrån det som hade sagts på förra föräldraträffen, om barn och sömn. Förra gången hade de nämligen gjort en lista på tips de fått angående barns sömnproblem. Detta är listan:
• De måste lära sig trösta sig själva!
• Ta inte över dem till er säng!
• Stå på dig med att de ska sova i sitt eget rum!
• Ge dem inte mat på natten!
• Sätt upp en grind så att de stannar i sitt rum!
• Låt dem skrika!
• Sätt ner foten – visa att det är du som bestämmer!
• Låt dem inte manipulera dig!
• Stäng dörren!
• Håll inte i dem, gunga dem inte, lägg dig inte intill!
• Vyssja dem inte till sömns!
• Stanna inte hos dem mer än två minuter!
• De måste lära sig bli oberoende!
Hon frågade föräldrarna om de tyckte att det var okej att föräldrar tillämpade den värdegrund hon hittat på, vid uppfostran av sina barn. Gustafsson menar att hon visar på en människosyn som står i strid med principen om varje människas rätt till en känsla av värdighet och värde. Oberoende av om det gäller en vuxen i arbetsför ålder, en äldre människa med demensproblem eller ett barn med sömnproblem. Gustafsson kritiserar sedan den vanligaste sömnmetoden i Sverige - den så kallade fem minuters-metoden, vilken Berndt Eckerberg är upphovsman till.
Eckerberg beskriver metoden så här: Efter en avspänd kvällsritual lägger man barnet i sängen och går ut ur rummet. Har barnet spjälsäng går man utom synhåll men tittar till det cirka var femte minut. Kan barnet gå upp ur sängen sätter man sig i en stol utanför dörren, så att man snabbt kan lägga tillbaka barnet när det springer upp. Man hjälper barnet bäst genom att vara så entydig som möjligt. Man skall alltså inte låta tröstande utan bestämd men ändå vänlig. Även om barnet sprungit upp ur sängen tjugo gånger. Man ger ingen kroppskontakt utom när man lägger tillbaka barn i sängen. Har barnet spjälsäng och ställer sig upp, lägger man inte ned det. Barnet lägger sig själv, förr eller senare… Under inlärningsperioden skall man alltså inte lägga ner barnet om det står upp och skriker, inte stoppa om det.
Metoden innebär att man ignorerar sitt barns skrik och protester och att barnet så småningom ger upp. Barnet har inget annat val än att rätta sig efter förälderns önskemål. Gustafsson skriver ”Barnet lär sig att det inte finns någon hjälp att hämta från föräldrarna, inte heller när man är rädd och förtvivlad - så varför då fortsätta att skrika?”
Gustafsson håller med om att metoden är effektiv, men frågar sig till vilket pris – vilka blir biverkningarna? Han ställer upp följande frågor:
• Hur påverkas barnets tillit till en förälder som överger barnet och lämnar det åt sig självt när barnet känner sig som mest ledset och övergivet? På kort och på längre sikt?
• Hur påverkas barnets känsla av värdighet och värde?
• Hur påverkas barnets självbild på kort och lång sikt?
• Hur påverkas anknytningen mellan barnet och föräldern? Finns risk för ambivalent eller till och med desorganiserad anknytning?
• Hur påverkas det ömsesidiga samspelet mellan barnet och föräldern när föräldern instrueras att negligera barnets skrik?
• Hur påverkas förälderns egen självbild och fortsatta föräldraförmåga av att undertrycka den naturliga impulsen att ta upp och trösta ett förtvivlat barn?