Efterlyses: Aborthistorier

Gjorde en abort som 18 åring (är idag 37 år). Jag hade en engångsgrej med ett ex och vi använde kondom. Jag tror det var kondomen som var lite gammal o legat i hans plånbok lite för länge innan den användes men, men jag blev gravid. Visste redan en vecka innan mens att jag var gravid pratade med min mamma om det som lät mig veta att hon skulle stå bakom mig oavsett vad. På den tiden kunde man inte gå och köpa gravtest men min mamma kände en BM så hon tog dit min morgonurin och gick dit. Jag var gravid. Jag sa från början att jag inte ville behålla eftersom jag inte var redo. Min mamma tog tag i allt och jag fick komma till en kurator och prata. Fick komma på en undersökning och tid bestämdes för abort.

Dagen för aborten körde min mamma mig dit och hon var med i första steget. Fick något uppstoppat för att förbereda tappen (kommer inte ihåg exakt) och jag började gråta. Tror tre sköterskor kom och berättade för mig att det fortfarande inte var för sent att ångra sig och kramade mig osv. De var super-gulliga men orsaken var att min mamma inte fick följa med mig in till nästa steg. Nåväl väl inne blev jag sövd och nästa sak jag kommer ihåg är att en sköterska ropar hon vaknar nu! Jag hade inte vaknat efter narkosen som jag skulle så jag satt med vak av två personer. Läkare kom och kolla mig och sen rullades jag ut bland andra som också gjort abort. Man fick kex och saft. Jobbigt att ligga där eftersom det var så mycket känslor i rummet, någon ångrade sig, någon ville veta vad det var för kön osv... Värst var nog utskrivningen där det satt en sur kärring. När det var min tur så gick jag in där och hon sa att allt gått bra och att jag inte var HIV positiv fast det visste jag kanske redan. Hon sa det med en så nedlåtande ton att jag nästan började gråta och det har etsat sig fast i minnet. Min mamma satt utanför och väntade och vi körde hem.

Min mamma stöttade mig otroligt mycket och jag kände och känner verkligen att jag hade haft hennes stöd oavsett vilket val jag gjort. Pappan berättade jag inget för just då. Berättade för honom kanske ett år senare, han sa bara vi använde ju kondom, rykte på axlarna och började prata om något annat.

Jag kände en lättnad över att det var gjort fast jag kände mig inte glad. Har senare i livet tänkt om jag kanske gjorde fel val den gången men gjort är gjort. Fick mig dock en tankeställare om att inte försätta mig i den situationen igen.

Nu är jag tvåbarnsmor och hade inte gjort abort igen även om det var oplanerat eller olägligt. Det tog tid för mig att bli gravid med mitt äldsta barn och jag fick två missfall. Då tänkte jag väldigt mycket på att jag kanske haft min chans till att få barn men tagit bort det. Nu känner jag att jag gjorde rätt då med de förutsättningar jag hade.

Gång 1 Jag var sexton och hade blivit våldtagen av en man som var enligt egen uppgift steril och han hann inte komma i mig eftersom jag tog mig loss fort.  Jag gjorde abort för jag var ung och jag ville inte ha barn och det fanns ingen pappa. Det kom som en chock att jag var gravid och jag fick snabbt tid för kirurgisk abort. Min syster var med innan och efter. Det gick bra bortsett från att jag fick en liten livmoderinfektion. Efteråt var jag bara lättad att jag hade blivit av med cellklumpen som gjorde mig sjuk.

Gång 2. Jag var kanske arton. Gravid med kondom. Jag ville inte ha barn och inte pojkvännen heller. Medicinsk abort gissar på typ v 8 där med men kan minnas fel. Jag genomförde den ensam för pojkvännen passade sin son. Gjorde jätteont och jag kräktes. Efteråt var jag bara lättad att jag hade blivit av med cellklumpen som gjorde mig sjuk.

Gång 3: Jag var 23. Gravid med p-piller. Ville absolut inte ha barn, inte sambon heller. Medicinsk abort i kanske v 6. Det gjorde ont. Sambon var med. Efteråt var jag bara lättad att jag hade blivit av med cellklumpen som gjorde mig sjuk.

Blev planerat gravid (av helt fel anledning) och gjorde en sen abort i v.14+1. Aborthistoria finns i bloggen här på FL.

Ska ta en titt :)

Gjorde en sen 2 stegs abort för ca 2 veckor sedan i v 13..
Inte alls planerat och kom lite som en chock.. Va inget lätt beslut att ta men det va d ända "rätta" för mig just nu..
Har två små barn tätt innan och inget jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten med yngsta och inte lätt att hitta ett jobb gravid direkt.. Haft det lite struligt med pappan till barnen och har fått ta hand om barnen mkt sj och kände väl till största delen att jag måste orka finnas till 100% för barnen jag redan har..
Det var ändå väldigt jobbigt att tillslut komma fram till detta beslut och det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom.. Inget jag vill gå igenom igen :(
Jag lyssnade bara till mig sj och gick även imot pappan som ville behålla men även stöttade mitt beslut... Det är inget jag idag ångrar men tänker ändå en del på "pyret" som inte fick födas och det gör så klart ont.. Förbannad på mig sj att situationen ens dök upp...
Hoppas d va till nån hjälp..
Lycka till :)

Gång 1: Var 15 år, blev olpanerat gravid, inget skydd (ung och dum). Ville behålla, insåg att jag var ung och inte riktigt fattade vad det innebar att ha barn så gjorde abort i v.12, kirurgisk. Fick ta tablett dagen innan, grät mig till sömns. Åkte in, blev söv, vaknade och allt var borta. Livet fortsatte.

Gång 2: 18 år, oplanerat gravid trots p-piller (var slarvig med dem). Ville behålla, ansåg att jag var större nu, skulle kunna ta studenten och hade pojkvän. Dock så ville inte pojkvännen, men jag ville ändå. Var övertygad om att jag skulle behålla, han fick dra om han ville, jag skulle iaf ha barn. Runt v.14-15 började jag tveka, ville inte leva utan min pojkvän, ville inte låta barnet leva utan eventuell pappa. I v.18 insåg jag att det var förbannat taskigt av mig att föda fram barnet till en värld med föräldrar som är extremt osams, inga pengar och bor hemma, så gjorde en två stegs abort. Pojkvännen var med hela tiden. Kunde knappt svälja tabletten. Förlossningen tog jättelång tid, förlorade 2 liter blod, fick akutopereras. Kom inte hem förrän dagen efter. Tog flera månader att få upp blodvärdet. Idag hatar jag mig själv mer än någonsin! 

Tråden flyttas ut ur Känsliga Rummet.
Det går inte längre att skriva anonymt.
/Moderator