Jag vill, han behöver mer tid (långt)
Jag ska försöka att fatta mig så kort som möjligt.
För ca ett år sen träffade jag en man (Kan kalla honom A) som (då) hade en sambo och två små barn (ska tilläggas att jag har haft bägge barnen på förskolan samt var kollega med hans nuvarande ex när detta hände). Vi blev vänner ganska fort A och jag. En kväll var jag på besök hemma hos honom, sambon och äldsta dottern var borta. Vi satt och pratade länge och han berättade att han vill separera, att det inte har fungerat med sambon och att det är något han har tänkt på i många år. Men han har inte vågat på grund av barnen. Hursomhelst så hade vi sex den kvällen och har sen dess träffat varandra regelbundet.
Det första halvåret var vi på samma spår. Vi skulle leva tillsammans, skaffa ett eget kärleksbarn, vi planerade vår framtid med allt vad det innebär, allt från vart vi ska åka på semester till vardagsliga saker till vad vi ska döpa vårt barn till. (Jag har inga barn sedan tidigare och frågade honom om han var villig att skaffa fler ganska tidigt, eftersom jag gärna vill ha ett eget också.).
Efter ett halvår flyttade sambon ut, de hade bott tillsammans på grund av att hon inte hittade någonstans att bo, med skilda sovrum och minimal kontakt. Och det var väl ungefär då han började tveka. Jag märkte en liten förändring i hans beteende, men inget jag var orolig över egentligen. Han pratade alltid ganska öppet om att han mådde dåligt över hur det hade blivit i förhållande till barnen. Han ville absolut inte ha tillbaka sambon, men barnen reagerade ju såklart. Jag har bara försökt låta honom vara, lyssnat på honom och stöttat (så gott jag kan) när han har haft behov för det. Jag har inte pressat eller ställt några krav alls till honom, har tänkt att han säkert behöver den tiden utan att jag ska börja tjata. Vårt förhållande har alltid varit på hans premisser, och det har jag accepterat på grund av att han har barn och ingen av oss vill ju att det ska få negativa följder för dem, mer än det som är "normalt" när man presenterar en ny partner. Men vi bägge har velat vänta med det. Ingen annan vet heller om vårt förhållande, mer än mina närmaste vänner. Vi har valt att hålla det hemligt på grund av respekt för hans ex, mitt jobb (jag jobbar fortfarande kvar - hon har slutat) och för att det inte på något sätt ska komma fram till barnen.
I höstas ville jag dock prata med honom om att allt hemlighetsmakeri började bli slitsamt och att jag ville att vi skulle bli offentliga. Detta var alltså första gången jag ställde något som kan liknas vid ett krav (även om det egentligen bara var en diskussion). Han sa att han inte var klar för det, det hade inte gått så lång tid sedan hon hade flyttat ut och det accepterade jag. Men så började han också prata om att han har börjat tveka på om han vill ha barn, att han är rädd för att det skulle sluta illa mellan oss och på grund av det utsätta sina och vårt barn för ännu en separation. Argument som jag förvisso förstår, men jag (och han också) vet att vi har det fruktansvärt bra tillsammans, det vi har är helt speciellt och vi bägge tror att det skulle fungera om det inte hade varit för att jag vill ha barn och han är osäker. Han tror att vi bara skjuter ett problem framför oss. Jag har varit väldigt tydlig mot honom och sagt att ja, jag vill ha barn och jag vill inte att det ska bli en förbjuden diskussion, MEN att jag inte är redo för att kasta bort vårt förhållande på grund av något som KANSKE blir ett problem i framtiden.
Det resulterade i att han gjorde slut i höstas. Men efter ca en månad så började vi träffas igen, då mer än någonsin tidigare. Vi var tillsammans nästan varje dag han var barnledig och även vissa kvällar han hade barnen (efter att de hade somnat). Jag sov över hos honom nästan varje natt, något jag inte har fått göra tidigare för att han har varit rädd för att grannarna skulle se mig. Jag har blivit presenterad för grannar och någon enstaka vän. Och så har det fortsatt fram till nu.
Jag gav honom ett "ultimatum" för ungefär en månad sedan. Jag sa att jag inte orkade att ha det såhär längre. Jag vet ju inte vad han tänker om en framtid med mig, vad det är vi håller på med, är vi tillsammans eller inte? Osv. Jag sa till honom att jag bara vill veta, att jag var beredd på att det skulle hållas hemligt för exet en stund till om han ville det. Poängen var bara att jag ville veta vad jag har att vänta mig. Och det (mitt andra krav alltså) har resulterat i att vi har "gjort slut" ännu en gång. Han säger att jag är den finaste människan han har träffat, att han vill ena dagen men sedan ångrar han sig för att han har så dåligt samvete för barnens skull. Att han inte vågar presentera en ny för dem av rädsla för hur de ska reagera. Och jag förstår honom ju. Jag vet att han måste vara 110 % säker innan han inleder ett nytt förhållande, att han behöver mer tid. Men jag orkar inte ge honom mer tid!
Jag saknar honom så att det gör ont i kroppen, jag har väldigt svårt att acceptera att det är slut eftersom jag vet att han innerst inne vill, men inte nog mycket just nu. Hur lång tid tar det innan man är "färdig" med att bearbeta känslor från en separation? Även om jag har sagt att det han erbjuder inte räcker för mig så vet jag att jag innerst inne kommer att gå och vänta på honom och hoppas att han ångrar sig eller blir känslomässigt klar för mig. Är det rimligt? Jag vill så gärna att det ska bli vi två! Jag har haft min beskärda del av förhållanden och det jag och A har (hade) tillsammans är något helt speciellt.
Vill verkligen ha lite tips på hur jag ska hantera det här, för jag går snart sönder.
