Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

Fast egentligen handlar det väl inte om BARNET i sig utan om att MAMMAN hindrar hans utveckling?

Får nästan en känsla av att hon är överbeskyddande, hon pallrar kanske upp med kuddar av rädsla att han ska slå sig om han tippar? Han KAN kanske sitta utan kuddar??

Är själv mamma till ett barn med funktionsnedsättning.

Det heter funktionsnedsättning faktiskt! (Funktionshinder är det som samhället gör det till genom att vara otillgängligt).

Hursomhelst var vi på barnkalas i helgen. Många barn i olika åldrar och många mammor. Alla mammor pratade naturligtvis om sina barn, deras utvecklingsnivåer, personligheter etc.

Ingen frågade något om mitt barn. De nonchalerade mitt barn men följde barnet nyfiket med blicken. De trodde att jag inte såg det).

Innan vi skulle gå var det en mamma som absolut inte kunde hålla sig utan var tvungen att fråga, precis innan hon skulle gå: "- Har ditt barn sånt där XXXXXX???"
- Ja, svarade jag. Sedan sa jag inget mer och hon slutade fråga för hon märkte väl att jag inte ville diskutera mitt barns diagnos med henne.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att det är jävligt trist, både för barn och förälder, att vara identifierad med en funktionsnedsättning. Sluta bry er att förhöra oss! Vi vill bara vara som alla andra, vara med i gemenskapen och inte bli ifrågasatta. Att jämt få svara påera nyfikna frågor är ytterligare en börda förutom den att man träffar olika vårdpersonal hela tiden som man måste redogöra för och berätta bakgrundshistorik och diagnos för.