Anonym (SP) skrev 2011-02-27 22:41:54 följande:
Min femåriga son fick som sagt sina besvär redan som fyraåring, han satt och blåste framför tv:n i nån månadstid, han tvinga även mig att göra samma saker som han gjorde. Efter nån månad avtog det här, fast jag kom på han ibland med blåsandet, han gömde det verkligen bra för mig.
Det senaste halvåret han jag kommit på han med konstiga beteenden av och an men nonchalerat dom och kanske inte velat inse att något inte står rätt till. Han har övergått NÄSTAN helt från blåsandet till att klia sig på huvudet konstant, gnugga sig i ögonen och under näsan.
Nu till problemet!
Sen i Fredags, alltså tre dagar sen så hände nånting med han. Jag såg att han börjat räkna saker och upprepar sina händelser flera gånger. Jag fråga honom rakt ut att vad han gör, jag vart rädd och sa åt han att sluta direkt med sånna dumheter och att så gör bara knäppa personer och att fortsätter han så måste jag skjutsa han till läkaren. (JAG VET, jag ångrar mig, gråtit floder över mitt beteende och reaktion, så fel och dumt!)
Efter det så kunde han inte längre hålla emot sitt beteende och det övereskalera.
I tre dagar nu har han konstant:
-upprepat sina händelser minst tre gånger, tappar han nåt så tappar han med flit några gånger till
-han går fram och tillbaka från rum till rum
-han stampar tre gånger på samma ställe
-han måste röra mig i ögat, kinder håret, styker håret
-måste få röra brorsans saker och brorsan rört hans, eller om brorsan rör han så tvingar han brorsan att röra honom fler gånger och vägrar bron så blir han tvärilsken och får till slut sin vilja igenom.
-han gnuggar sitt huvud/sina ben mot mig titt som tätt.
- han kan inte ta på saker som brorsan rört för brorsan har baciller säger han. Kunde inte äta frukost imorse då brorsan tagit av oboyen före honom. (han älskar oboy)
-kan inte ha kläder som brorsan rört.
-kunde inte borsta tänderna för att brorsan råka röra hans tandborste.
Han säger att hans hjärna säger att han måste göra dessa saker och att det är hjärnan som bestämmer.
Han fick panik idag och sa att nåt var fel på han.
-säger att han är ful.
Han kan sitta en stund och leka och va sig själv, glad och social och i andra sekunden fort springa fram till mig och börja gnugga sitt huvud mot mig eller stryka mig i håret.
-han tvingar mig att göra saker, tända lampan, plocka upp saker från golvet osv. Har han slått i sin fot i stolen tex så måste jag göra likadant i min fot.
Vägrar jag nåt så blir han helt galen och får världens raserifall och säger att han inte mår bra annars.
Jag förstår att allt detta har kommit succesivt och han gömt allt det här för mig men jag är helt chockad efter den här helgen, han är en helt annan pojke, nu han han inte gömt det för mig knappt alls under dom här dagarna. Imorgon ringer jag en barnläkare!!!!
Vad tror ni, kommer han få leva såhär eller finns det hopp om att bli helt frisk?! (normal?)
Alltså jag kan förstå att du blir orolig och så, men jag blir ledsen av vad du skriver. Hur har du gått vidare med honom efter de sakerna du sa?
Det finns jättebra terapi och medicinering numera. Det finns massor av människor med ocd som lever bra liv. Jag har haft ocd sedan jag var liten och jag lever precis som alla andra. Tror att ni båda behöver hjälp och du måste ju lära dig att hantera det här på ett annat sätt och se det för vad det är. Han ska inte behöva gömma sina problem. Var ska han annars söka stöd för det som är jobbigt om han inte kan få det av sin mamma. Att ha ocd ÄR inte hela världen. Din pojke är normal, även om har ocd, fast han behöver mer stöd för att må bra.
Menar inte att vara elak. Det gjorde bara ont ända in i hjärtat när jag vet hur det känns att vara barn och ha dessa problem utan att förstå vad det är.
