Pojke i klänning?!

Jag tycker åxå att man borde kunna klä sig precis som man vill utan att någon ska kritisera för det.

Men det funkar ju inte så....faktum är ju att barn retas.....mitt barn kanske är tryggt i sig själv, men det finns ju många andra barn som inte är det, och som faktiskt retas.

 

Men vad lever du i för verklighet?......barn retas....alla gör det inte, men vissa gör det, eller har du aldrig varit med om det under alla dina år som du har jobbat med barn?

Hahaha och ett barn vet alltid sitt bästa!? Njaa dont think so!! Tror sonen kommer tacka dig som vuxen om du hindrar honom från att springa runt i en rosa barbie-klänning.....

Det är faktiskt en ganska big deal.... Skulle ALDRIG i mitt liv sätta på min son tjejkläder. Skulle nog även tagit upp det om jag såg en kille på dagis med klänning med mamman... bara fråga om det är hon eller sonen som valt kläderna.....

Hhaha skojar du med mig?! Så du tror att allt handlar om att han har en snopp dinglandes mellan benen?! Fattar du inte att de kan bli kränkande för honom som äldre? Han blir mobbad? Jag minns själv på dagis när en pojke kom med en rosaskimrande klänning. INGEN ville leka med honom.... :(

Jag tycker som sagt att man borde kunna få ha på sig vilket plagg man vill, men för att skydda min son mot så kallade mobbare så skulle jag verkligen övertala honom att välja något annat plagg.

Har man en gång blivit mobbad som barn är det lätt att det hänger med under hela skolperioden är min erfarenhet iallafall.....och går man då exempevis 9 år på samma skola....så är det en vääääldigt lång tid att bli mobbad. 

Nej jag vill skydda mitt barn så gott jag kan..... 

Jo det kan hända att det är så......men sätter man klänning på sin pojke så blir ju han ett lätt offer för dessa mobbare som inte har den självkänslan dom borde ha.

 

Personligen så tänker jag såhär:
Om nu vår pojke vill ha en kjol eller klänning på sig så är min inställning att jag vill inte vara den "första mobbaren". Vilket jag faktiskt skulle känna att jag var (indirekt) om jag sa åt honom att "nej, det kan du inte för det är ett tjejplagg" eller mer subtilt "nja, det kanske inte är så bra... du kan bli retad eftersom inga andra pojkar har det".

Jag tänker istället såhär: min roll som förälder är att stå för det jag tycker; och en del av det jag står för är allas lika värde, oavsett kläder. Dessutom är jag mycket intresserad av genusfrågor och jämställdhet, min grundmurade värderingsnorm är att flickor och pojkar ska få vara som de själva vill som INDIVIDER, inte tvingas in i en könsrollsmall. Och då tänker jag att det kommer de att göra ÄNDÅ, av samhället, äldre generationer, omedvetna beteenden hos oss föräldrar osv.

Min roll i "klänningsfrågan" är att ge mitt barn den styrkan att VÅGA prova bryta normer, att tala om att det är DE SOM RETAS (om det nu är några) som  har fel. Det talar jag bäst om genom att stå bakom min pojkes beslut att bära kjol (till exempel.). OM nu barnet blir retat (vilket jag också är övertygad om inte sker förrän de blir större i så fall) och därefter inte längre vågar bryta mot normen (även om han skulle älska sin kjol) så får ju jag stötta upp med tröst - precis som i vilket läge som helst när någon retats eller varit dum. Jag ska trösta, tala om att jag tycker "de var dumma". Om sen sonen som resultat finner mod att ÄNDÅ gå sin egen väg eller om modet sviktar och han inte vill så är det min roll att stå bakom det beslut som han tar, oavsett!