Pojke i klänning?!

Men en stol kommer ju alltid att vara en stol. Även om man lägger en bordsduk på. Det spelar liksom ingen roll... stolen kan väl få ha det om den vill. Vad stör det dig?

Precis som en pojke alltid är en pojke. Oavsett vad han har på sig... om något borde ju själva plagget defineras om och bli ett pojkplagg om det bärs av en pojke - per definition. Precis som duken borde vara en stolsduk om den ligger på en stol.

Och så finns det ju också de som faktiskt är mittemellan och inte så lätta att placera in i fack. Den halvhöga pallen/stolen som fungerar som bord. Flickan med pojkkromosomer. För dem blir det kanske lättare om alla inte tar så väldigt allvarligt på de här gränserna utan är lite mer tillåtande. För det är ju inte farligt att vara det.

Jag är helt säker på att det kommer att gå jättebra. Barn är sällan lika trångsynta som vuxna och han är långt ifrån den ende.

Han är fyra nu och har som sagt klänning ibland. Ibland har han sin stålmannendräkt (typ pyjamas). En morgon var han jättearg för att han inte hade någon svart tröja för han ville gå helt svartklädd till dagis - för han var en skugga.

Han vet redan nu att klänningar är mest för tjejer. Men han vill ha det i alla fall ibland. Och han är helt säker på att han har en liten bebis i sin mage fast han är kille. Det är han mycket nöjd med.

Borde det oroa mig tycker du? Borde jag trycka till honom och sätta honom på plats?

Jag förutsätter faktiskt att mitt barn inte kommer att mobbas av sina kompisars föräldrar. Det är en sjuk tanke på riktigt.

Nej det skulle jag verkligen inte. På något barn. Och han är i allra högsta grad ett barn för mig.

Han är inget kön, men han har ett kön. Ett kön han är stolt över och nyfiken på som de flesta barn. Ett kön han lär sig att relatera till och socialiseras in i. På sitt sätt. Som alla barn.

Inte med hjälp av mig. Kan ungen fixa det på egen hand spelar nog könet mindre roll.

Ja... skillnaden är ju att du gör en uppdelning efter kön som jag inte skulle göra. Men det står naturligtvis dig fritt. Jag predikar inte - men jag förklarar hur jag tänker när jag blir ifrågasatt (på ett ganska otrevligt sätt som antyder att jag kommer att orsaka att min unge blir mobbad). 

Kläder som är okej för dagisbarn är okej för dagisbarn för mig. Det gäller långt ifrån alla kläder, men det har inget med barnet ifrågas kön att göra. Det har med kläderna och deras funktion och lämplighet att göra. Det samma gäller det mesta. Jag kan faktiskt inte komma på något annat än trosor/kalsonger (som faktiskt har olika modell av en anledning) som jag skulle köpa olika utifrån kön.

Utifrån intresse och önskemål kan jag däremot göra skillnad mellan olika barn - förstås.

...eller så tänker man att förskolebarn helt enkelt inte är så fixa i sin könsidentitet än. Att de fortfarande är ganska flexibla mellan de där polerna och mår bra av att kunna gestalta och ta till sig alla olika roller de möter. Kvinnliga som manliga. Verkliga personer och sagofigurer.

Min unge säger tex ibland "När jag blir stor och blir en tjej" på samma sätt som han säger "När jag blir stor och blir polis"... Ibland ska han bli mamma och ibland pappa som vuxen. Och han ska gifta sig med två tjejer och två killar och få två barn. Eller med mig.

Det är uttryck för att han fantiserar. Kategoriserar ihop vuxenvärlden och försöker förstå den. Han är ett barn som vill förstå sin plats i världen... och just nu är han främst just ett barn som vill spegla alla de möjligheter han ser finns.

Troligen kommer han inte att vilja ha klänning när han blir äldre (det vill ju bara ett mycket litet fåtal). Men nu vill han det. Och jag förstår inte varför jag skulle neka honom.

För mig skulle jag göra det i mycket större utsträckning om jag började tala om för honom vad jag anser passar för flickor och pojkar och förvägrade honom en stor del av det utbud som han har tillgång till. Det om något är väl en politisk övertygelse.

Han kan ta egna beslut idag. Men många av de besluten kommer han ju troligen inte att ta om några år. Då är han nog för hårt socialiserad in i den roll som hans kön ger honom.

Jag tror att han då kommer att ha fördel av att ha anammat roller som senare är förbehållna flickor/kvinnor. Att minnas hur det är att snurra i en snurrkjol. Att veta hur fin man känner sig i ett glitterdiadem. Att ha stått och speglat sig i prinsesskläder och sjungit de vackraste sånger man vet.

Då tror jag att han slipper mycket frustration som kan komma av att aldrig ha fått leva ut de känslorna och fantasierna. För allt det där går nog inte så lätt att bara att släppa ut när man väl spärrat in det och hunnit bli tio/elva år. Då fattar man inte sådana beslut (det gör man ju knappast som flicka i den åldern heller).

Jag har faktiskt en hel del minnen från då jag var i två/treårsåldern. Och många som jag inte kan datera... det gäller speciellt de där upplevelseminnena.

Dessa tror jag tex kommer från innan jag var tre/fyra: Jag vet ju precis hur asfalt smakar. Jag kan komma ihåg i munnen hur det är att tugga ett grusigt tuggummi jag skrapat upp från gatan - med svag, svag juicyfruit-smak. Jag vet hur det är att stoppa en fårskinnsfäll i munnen. Jag kommer ihåg hur min gammelmormor luktade och hur mjuk hennes kind var. Jag minns just hur jag snurrar så där hejdlöst i en solkatt. Jag kommer ihåg hur jag älskade min farbrors tjej och hur jag fick prova hennes halsband (och de gjorde slut innan jag var tre).  Jag minns hur jag stod i dagisgrinden och vinkade med mina röda vantar till några äldre barn som gick förbi och hur solen lös på dem.

Jag tror helt enkelt att minnen påverkar oss - även om vi kanske inte aktivt minns dem (de kan ju finnas ändå och framkallas av tex en madeleinekaka).
Och för de flesta är det troligen ingen frustration att bli förvägrad saker (det blir ju barn hela tiden) - men för andra kan det säkert bli det. Speciellt om det är saker som de verkligen uttryckte en önskan om... men inte fick. Samtidigt som andra barn i samma ålder hade fri tillgång.

Nej - du skulle troligen trott att det var en flicka bara.

Och varför i hela världen skulle du skratta högt åt ett barn. Mår du inte bra psykiskt?

När min fyraåring har klänning på sig är han mycket väl medveten om att han bryter mot en könskonvention och han blir inte ett dugg ledsen om någon tror att han är en tjej. Varför skulle han bli det?

Däremot blir han sur om någon ifrågasätter att han har klänning, eller anser att pojkar inte kan ha det. För det kan de ju helt uppenbart.

Och vilken är min unges "innebörd" när han har spindelmannendräkt? Pippimundering? Piratkläder? Ballerinadräkt? (Alla dessa har burits till dagis.)

Jag kan garantera dig att ingen "sätter på" honom något. Han är ett barn som har mycket bestämda idéer om hur han vill var klädd. Olika från dag till dag - och klänning emellanåt. Han är helt enkelt ett barn i barnkläder av olika sorter... ett barn som provar sig fram för att hitta sin plats i världen. Sin identitet och sin smak. Ett barn som provar vilken skillnad kläderna gör... Hur blir jag bemött i det här? Hur beter jag mig själv i det här? Hur känns det att vara en person med de här kläderna?

Så ser jag det inte alls. De kläder och attribut som är okej för ett barn är också okej för ett annat för mig... det gäller absolut inte bara klänningar.

Däremot finns det gott om saker som jag inte anser vara okej för något barn - men det tycker jag är en helt annan sak faktiskt. Smink kan vara en sådan sak som jag inte tycker att barn ska ha till vardags (men gärna för att klä ut sig ibland). Vissa symboler är en annas sak jag inte skulle tillåta.

Det finns säkert klänningar jag inte vill att min son har på sig - men då skulle jag heller inte vilja se dem på en dotter. Precis som det finns tröjor med pistoler eller pinuppor som jag inte skulle låta något barn ha. Oavsett kön.

Nu förfasas jag väl inte över så mycket direkt, men jag har i så fall svårast att förstå att man förfasas över att en unge av hankön vill ha på sig något som tio andra ungar i hans förskolegrupp också har - helt "legitimt". Det är obegripligt för mig. Min unge vill vara lik sin bästis - som många ungar. Och hon har ofta klänning.

Sedan kan jag hålla med dig om att det blir problematiskt ibland. Skulle någon annan unge på förskolan ha en pistoltröja och min unge verkligen ville ha en skulle jag ju få vässa mina argument (eller han sina)... för det är signaler som inte är helt okej för mig helt enkelt. Även om jag inte är en förälder som helt vägrar leksaksvapen och förbjuder pang-pang lekar.

 

Att ungar inte förstår vilka signaler de sänder ut håller jag med om - men jag tycker heller inte det är konstigt att vuxna förfasar sig över vissa saker och inte andra. Däremot är det konstigt för mig att förfasa sig över något hos vissa ungar som man tycker är helt okej hos andra ungar.

Nu svarar jag för jag skrev ungefär samma sak :)

För mig handlar det om att man genom könsnormen gör skillnad på barnen i en barngrupp. Min fyraåring har som sagt en bästa vän som ofta har klänning och han vill gärna vara lik henne... och hon honom. De hittar saker som är "deras" - och ibland handlar det om att ha en viss färg eller en viss sorts plagg.

Skulle det finnas normer som gjorde skillnad på barn utifrån hudfärg, begåvning, klasstillhörighet eller kroppsvikt skulle det ju (med all rätt) vara mycket värre för de allra flesta. Just för att könsnormen ändå är väldigt accepterad. Men jag kan faktiskt inte komma på någon annan egenskap än kön som gör det socialt accepterat att göra skillnad mellan jämngamla barn.