Diagnos CP.

Kännner igen mig så! Vet precis hur nattsvart omöjligt allt kan kännas, och just kontrasten mot den glädje och lycka man förväntat sig, gör att det blir om möjligt ännu mer hopplöst. Sorgen har vi fortfarande inte kommit över, efter två år, men livet har ändå på nåt sätt gått vidare. Vi har en underbar son, som är fantastisk på massa sätt, och som har en cp-skada. Livet blir inte som vi tänkte oss, men det är det liv vi har, och det vill vi leva så bra vi bara kan - och det kan bli väldigt bra!
Många sjukhusbesök, massa papper och blanketter, en ständig oro och strävan att trots allt göra livet så bra som möjligt för vår son - men samtidigt börjar jag nog förstå någonstans att alla barn har behov av sina föräldrar, fast på lite olika sätt. Några behöver habilitering, andra "bara" någon att prata med eller hjälp med sitt humör - det är bara olika saker man är bra och mindre bra på.
Och alla som blir föräldrar har drömmar om hur det ska bli - men det blir väldigt sällan som man tänkt sig ändå...
De drömmar och planer vi hade för vår dotter vill hon inte alls veta av, och det vår son vill kommer han aldrig att kunna göra - men det finns så mycket man kan göra i livet att man inte kan sörja det som inte blir, utan man får istället försöka glädjas åt det man får och kan.
Lättare sagt än gjort, det tar tid, kraft och mod. När man orkar kan det vara bra att ha någon att prata med, men om man inte prkar så måste man få sörja i fred.
Vi hade oturen att inte få någon hjälp från vården, men hade tillräckligt med pengar på sparkontot för att själva kunna betala en jättebra barnpsykolog, som hjälpt oss mycket. Som familj skulle jag säga att vi är starkare nu än innan, men det har samtidigt kostat mycket, inte bara ekonomiskt på olika sätt, utan också i relationer.
Har brutit med flera nära släktingar och vänner, dels på grund av ork, men också för att i en sån här situation så prövas relationer. Man märker vilka som står vid ens sida och vilka som inte gör det...
Så ta det lugnt med telefonsamtalen, svara om du vill, och berätta det du vill. Ingen kan ställa några krav, och dom som verkligen bryr sig kommer att finnas kvar den dag du orkar ta kontakt.
Långt svar -men det kommer tillbaks så många minnen
Skickar en massa styrkekramar!

Det är ok att vara ledsen! Även om det inte är så du trodde det skulle bli, eller så det "ska vara" när man fått sitt barn. Har läst om så många som fått barn med sjukdommar och problem, som ändå verkar så lyckliga och hoppfulla - men det var inte jag, och det tycker jag inte man behöver vara. Det måste vara ok att vara ledsen och besviken! Inte på er son, eller på dig själv, utan bara för att livet får vara så orättvist!
I den sorgen hittade jag en grund att stå på, och komma vidare i livet. Vi behövde varandra både sonen och jag, och vi hade på något sätt lika mycket att sörja, kändes det som. Så istället för att känna att jag inte orkade med honom, eller ett liv med honom, så blev det lite han och jag mot världen...