lite frågor om Hjärtoperation.
Hejsan
Jag opererades för 3 veckor sedan på sahlgrenska för min medfödda hjärtsjukdom, (truncus arteriosus communis typ 2) varav en del är just att aortaklaffen hade slutat fungera. Jag har dock vetat sen jag var liten att jag kommer operera mig igen, men det blir ändå som en chock när man har levt i 33 år utan operation. Jag förstår er oro till fullo, men det osm fick mig att bli lugnare och t.om att jag var ändå glad att få göra denna operation var, när jag låg på eftermiddagen på sjukhuset med en rumskompis en mycket äldre dam så kom de in till henne och sa att hon inte skulle kunna genomgå en öppen hjärtoperation för hon var för sjuk för det. Då fick jag en tankeställare, det var ju fruktansvärt att få ett sånt besked , jag var vädligt ledsen för hennes skull, samtidigt som jag själv fick en känsla av att de gör ju inget sånt här om de tror att det är några risker(förutom att det alltid finns risker med alla operationer oavsett vad det är) och att man blir bättre. Vet inte om det känns bättre för er men man träffar ju andra som också ska genomgå nån form at operation vilket ger en styrka.
Jag tränade mycket inför min operation och var uppe och gick dagen efter. Har inte ätit någon värktablett på 1 vecka nu och man ahr ju massor av smärtlindring så det enda jag upplevde som jobbigt var att träna upp lungonra. Nu vet jag itne om din sambo kommer göra en öppen hjärtoperation eller om de går via ljumsken med den nya metoden. Men de är vädligt frikostiga med smärtlindring i form av morfinpump, morfintabletter, extra annat :) Jag hade inget besök de första 4 dagarna och jag minns inte ens att jag pratade med min sambo , dotter eller mamma i telefonen. Det är som IVA sköterskan sa till oss om man kommer till IVA så är det mest för anhörigas skull för man är trött, har mycket medidncer i kroppen att du knappt har koll på mer än nån min här o där. Ni får gärna fråga nåt om det är nåt annat jag kan vara behjälplig med.