Graviditetsdepression

Runt vecka 28 så hamnade jag också i en sådan svacka. Mådde dåligt, grät ofta, ville ta livet av mig, ville inte stiga upp ur sängen, hade inget som helst tålamod med dottern och tankar om att lämna henne och aldrig mer komma tillbaka var lockande. Men så klart blir man bara MER ledsen och deprimerad att man tänker så!
Vardagen fungerade med andra ord inte alls.

Jag ringde till vuxenpsyk samt att jag pratade med min BM om mina tankar och känslor. Fick snabbt träffa en läkare som jag fick prata med och skrev ut Lergigan Mite som inte är ett anti-depp preparat men det hjälper mot oro, ångest och sömnbesvär. Det är en av dom snällaste man kan ta och jag fick utskrivet att jag kunde ta 15 st om dagen! 2-5 st åt gången då. Läste mer om dessa piller på nätet och det visade sig att jag kunde ge detta till min dotter på 2 år (hon fick aldrig några såklart) och att det hjälpte tydligen mot allergibesvär ibland också.

Jag har stor tablettfobi så därför skriver jag ut det till dig antar jag, man vill ju inte skada det lilla liv man har i magen!

Men efter någon vecka som jag tog dessa tabletter till kvällen enbart eftersom man blir TRÖTT av dom så kände jag mig tillslut som en ny människa! Har haft det väldigt bråkigt med studier, fam.rätten (faderskapstest), hormoner och väldigt mycket stress hemma som gav resultat i orolig sömn.

Nu kanske du/ni inte alls behöver några tabletter men ring till vuxenpsyk och förklara att du är gravid (det spelar roll faktiskt) och hur du känner.
Efter mitt återbesök till läkaren tackade jag nej till mera tabletter och har inte ätit några på två månader men har hemma vid behov :)

Jag åt 5 varje kväll så jag skulle bli helt utslagen och kunna sova. Bieffekten blev att jag fick väldigt kämpigt att stiga upp på morgonen tyvärr.

Det är jätte svårt att prata med psykologer, men det är jättebra att du söker hjälp när du känner att du mår dåligt. Det visar faktiskt på att du tar ansvar över ditt och ditt kommande barns liv. Vet många som mår dåligt och det går ut över barnen för dom är rädda att dom ska ses som dålig föräldrar tyvärr.

Försök prata med någon oftare, det är synd att du ska behöva må dåligt.
Om du inte kan prata med psykolog kanske du har en god vän du kan prata av dig hos kanske?

Det låter jätte tufft :(

Men skulle det kanske vara en idé att skriva ned dina tankar om dagen till din psykolog? Du kanske inte behöver prata om exakt allt direkt utan ta det i din takt. Men om du klarar av att skriva ned hur du känner och låter han/hon läsa.

Om inget annat så kanske du kan skriva av för dig själv, inte bra alls att sitta inne med en massa dåliga känslor i kroppen, det sliter något så fruktansvärt på en :(