Mina älskade fosterbarn...

Hej!
Det låter som om socialtjänsten har hanterat de här barnen mer utifrån mammans behov än från deras, vilket naturligtvis inte är deras uppdrag. Att flytta så små barn så många gånger är snudd på barnmisshandel enligt mitt sätt att se det.
Det är inte så konstigt då att barnen reagerar när de nu utsätts för en alltför snabb förändring igen. De är förmodligen hyperkänsliga just för det och man borde ta särskild hänsyn just därför.
Jag undrar nu om ni kan bli ännu tydligare gentemot socialtjänsten och dra ner på umgänget med mamman och göra det under uppsikt hos er eller någon annanstans. Det finns ju en god tanke i att barnen ska ha kontakt med sin biologiska mamma, men inte till vilket pris som helst.
Jag vet inte var ni bor, men såvitt jag vet har de flesta socialtjänster och familjehemsavdelningar målet att ha barnet i fokus. Det står ju mot föräldrars bestämmanderätt ibland, men då måste socialtjänstemännen våga sätta ner foten.
Så se till att ni får ett snabbt möte med dem som håller i ärendet och gärna deras chef. Får ni ingen förändring till stånd kan ni ju skicka in en anmälan om att barnen far illa, det har alla vuxna både rätt och skyldighet till. 
Låt inte tiden gå.
MVH
Margit 

Utredningen av moren är visst halvvägs klar. Den sakkunniga säger att moren är "god nog" till att ta vara på barn. Allt är helt absurt. Han menar att morens sjukdom var "situationsbetingad". Jag förstår inte riktigt vad han menar med det, situationen skulle ju vara den samma som tidigare om hon fick tillbaka barnen. Hon skulle få stressen av att ensam ta hand om två små barn igen.
Nu har den sakkunniga beslutat att barnen skall övernatta hos moren så att han skall kunna göra sina analyser. Han verkar inte tycka att barnen reaktioner efter samvaro med moren är allvarliga.

Måste tillägga att jag är bosatt i Norge. Barnevernsloven här säger i stort sett att barn kan tillbakaföras om de får dett gott nog hos biologisk förälder och inte tar "för stor skada av det"... Jag har helt tappat förtroendet för denna sakkunniga. Han skulle kontakta mig och min sambo veckan efter han varit i vårt hem och observerat bio. mamman med barnen. Detta skedde aldrig. Nu har det gått fem veckor. Hur bedömer man egentligen en tänkbar skada på ett barn? Hon lyckades inte första gången och jag har liten tro på att hon skulle lyckas den här gången.... Pojken lider dessutom av en sjukdom som först blev upptäckt efter att han kommit till oss. Moren hade inte tagit de på 2 års kontroll. Vid 2 års kontrollen nämnde jag oro över vissa fysiska saker som vi såg hos honom och vi fick komma till en specialist. Nu får uppföljning av en sjukgymnast 2 ggr i veckan och han har ett träningsprogram med övningar som vi gör hemma också. Har liten tro på att bio. moren skulle orka följa upp pojken och aktivera han fysiskt sån som han har behov för.

Nej, usch... Klarar inte tanken på att skicka tillbaka barnen när jag vet att de inte kommer få det bra. Jag älskar dessa barnen över allt annat, men vet givetvis om att jag bara är en "fostermor"....Fast barnen envisas med att kalla mig och min sambo för mamma och pappa.... 

Mvh Orolig Fostermor 

  

 

Hej!
Du befinner dig verkligen i ett svårt dilemma. Du vet och ser mer än vad socialtjänsten gör och det är de som bestämmer.
I ett sådant här läge tror jag att det är bäst att sätta focus på barnen och göra det allra bästa av den situation som är.
Detta innebär att ni bör kontakta utredaren och berätta vad ni upplevt och sett när det gäller barnen så att utredaren har ett så fullständigt material som möjligt att fatta sitt beslut utifrån.
När beslutet sedan fattas och om det går emot vad ni önskat och tycker gör ni ändå bäst i att försöka medverka till ett så bra överlämnande som möjligt och ställa krav på att ni inte får försvinna för barnen utan fortsätter att ha tät kontakt.
Att ta till kamp i sådana här lägen går oftast ut över barnen på ett ännu mer negativt sätt. Så det bästa är att berätta allt ni vet innan beslutet är fattat.
Lycka till
Margit Ekenbark