• ripkaln

    Det där med stimulans?

    Jag väntar mitt andra barn och har ett barn som kommer att vara nästan 1,5 år när nästa kommer. Lyckligtvis kommer min man att vara föräldraledig med det första barnet i några månader när syskonen har anlänt. När han börjar jobba så har jag tänkt behålla det äldre syskonet hemma, både för min och hennes skull. Jag tyckte att det var  dödligt tråkigt att gå hemma med ett spädbarn förra gången och tycker att det ska bli hur kul som helst att han ett storasyskon hemma. Det är ju nu det börjar bli kul!

    Jag läser här på familjeliv om "stimulans" och hur barn ska "aktiveras". Det ska stimuleras hit och dit, ett begrepp som tidigare varit okänt för mig. Behöver man "stimulera" barn? Jag tänker på hur jag själv växte upp och hur barn växte upp förr i tiden. Man hängde väl bara med, vad är det för fel på att plocka ur en diskmaskin eller laga mat med sin förälder? Kan de inte leka själva, hjälpa till att byta blöja på lillasyskonet? Bara vara delaktiga i det liv som familjen lever. 

    Jag gillar ju att vara med barn, jag gillar att gå i skogen, jag gillar att åka på utflykt, träffa kompisar som också har barn och gå på öppna förskolan. Räcker inte det? Vad betyder det här med stimulans egentligen? 

    Jag försöker inte vara dryg, bara nyfiken. Så, vad innebär det egentligen att stimulera ett barn? 

     

  • Svar på tråden Det där med stimulans?
  • lövet2

    Det är trendigt att överstimulera barn nuförtiden helt enkelt. Föräldrarna är inte rädda för att deras barn ska bli stressade och spattiga, utan de är livrädda för att barnen ska råka ha tråkigt i bland. Allra mest rädda kanske de är för att barnen ska "komma efter" och inte kunna exakt samma saker som sina jämnåriga.

    Det där har jag sett med mina barn, som varit hemma helt fram till skolstarten. Mina barn har inte varit så bra på att "sitta i ringen" och inte heller på att armbåga sig fram först till olika saker. Å andra sidan har de varit bättre på att kunna leka ensamma och att dela med sig utan uppmaning.

  • Laura03

    Ju tråkigare de har (vardagstråkigt) desto mer uppskattar barnen när man gör något roligt. Att vara hemma med mamma och bebis är nyttigt och jag tror inte på egentid med vart och en av barnen (nu ska Olle och mamma simma), (Anna och mamma gå på bowla) varför inte lära dem att vi gör det tillsammans och stärka familjens VI känslan istället för att det bara blir jag, jag, jag och jag skiter väl i om syskonet inte får bara jag får. Nu menar jag inte att man inte ska stärka JAGET (självkänslan) det är ju viktigt att man har en bra självkänsla. men all stress som finns idag beror nog på att man är så individfixerad.

  • ripkaln

    Haha, ja det kanske bara är en trend. Men då följer jag magkänslan och struntar i stimulansen... Jag har dessutom en mamma som jag tycker lyckades mycket bra med mig, så är något oklart så frågar jag henne hur hon gjorde. 

    Jag får bara försöka vara oberörd när man får hör från lika olika håll och kanter att det blir synd om den stora som inte får börja dagis.  

  • Salt Groda

    Att hjälpa med disken och maten, gå i skogen, träffa vänner m. m. som du skriver ger ju stimulans i sig. Allt man gör är en sorts aktivitet.. Men om man som person är rätt slö och kanske mest sitter och glor på tv om dagarna, ja då kanske barnen blir lite understimulerade. Huvudsaken är att man gör saker tillsammans (och till viss del själv, om det funkar för barnen), allt måste ju inte vara barnstyrt eller speciella aktiviteter.
    Jag är hemma med min son, han kommer börja i preschool när han är 2 år och 9 månader. Våra dagar består till viss del av barnaktiviteter (lekplats, sagostund på bibliotek, gympagrupp) men andra dagar går det lika bra att åka och handla mat, gå på grönsaksmarknad, åka hem till vänner, fixa hemma osv. Min son är urdålig på att leka själv, dvs sitta med leksaker och så utan att jag är med. Kanske hade han blivit bättre på det om han gick på dagis, jag vet inte?

Svar på tråden Det där med stimulans?