Var går gränsen för otrohet?

Jag respekterar liksom er andra, även andra åsikter än mina egna. Men jag är ändå nyfiken. 

Om man bor/lever ihop med någon annan i säg 20-40 år, så måste man ju någon gång under dessa år träffa någon som man finner intressant? Jag menar jag har träffat flera tjejer som jag garanterat skulle försöka förföra om jag hade varit singel.

Nu har jag ju ett bra förhållande med en underbar tjej och det känns inte alls aktuellt att jag skulle träffa någon annan. Jag ser framför mig hur vi lever ihop tills vi flyttar in på äldreboende eller så. Men jag vet att vår väg dit kommer att testas många gånger, hon kommer att träffa personer som hon finner intressanta och jag kommer också att göra det. Det finns ju inget sätt att undvika det, ett eventuellt förbud mot sådana känslor/tankar riskerar ju bara att förstärka dem.

Som sagt, vi har en överrenskommelse om att "flirtning" är okej, så länge det inte leder till något mer. Men att gå ut en kväll och "ragga" är faktiskt väldigt roligt och något som ger mig tillfredställelse. Jag kan få en kram eller så, men skulle inte få för mig att kyssa någon eller inleda något mer sexuellt. Men samma sak gäller ju för henne och jag är aldrig orolig. Det finns ingen vits, vill hon vara med någon annan, så vill hon det. Jag äger inte henne och kan egentligen inte bestämma vem hon ska vara med. Det enda jag kan göra är att jag kan göra mitt bästa för att hon ska vilja vara med mig, istället för de andra hon kommer att träffa på vår väg mot ålderdomen.

När det sedan gäller min vän som har problem med hans fru som anser att närhet är överreklamerat, har de tre barn och därför vill han inte skilja sig. De har ett bra liv i övrigt, men det blir tydligt att han påverkas negativt av brist på närhet. Han har länge försökt få dem att gå till familjerådgivare och liknande, men hon är inte intresserad, eftersom hon inte anser att de har något problem.

Jag tycker synd om Pokermans vän som inte fått närhet av sin fru på fyra år. Utan närhet och fysisk kontakt från en annan människa så går man väl under eller söker efter det på annat håll. Denna berättelse hör hör väl inte riktigt till saken men den visar hur viktigt det är med kontakt, fysisk värme och närhet från en annan människa. Jag såg nämligen en dokumentär om barnen på ett barnhem i Thailand som aldrig, sedan de lämnades bort som nyfödda, känt en mänsklig beröring eller en varm hand. Ingen tog i dem utan de bars runt i lakan och personalen hade skyddshandskar... för barnen hade HIV. GALET! En dag kom en amerikansk kvinna dit och förfasade sig över denna okunskap och misshandel. De barn som bara hade dagar kvar att leva fick sina liv förlängda med flera år pga av henne. Hon höll dem, kramade dem och älskade dessa barn. Första gången barnen kände värmen från hennes hand så fick de hopp i sina ögon och började leva. Det jag menar med detta är att närhet är livsviktigt. När det kommer till förhållanden och äktenskap så är det klart att passionen inte är på topp hela livet men jag tror att för att behålla behovet av varandras närhet, behöver inte vara sex, så måste man utöva närhet. Ju längre man väntar desto längre ifrån varandra kommer man. I Pokermannens fall känns det som om frun kanske inte har samma känslor längre och bara vill leva för barnen. Hennes behov kanske fylls av att ta hand om och krama sina barn. Vill man inte ha närhet av sin man/fru så bör man nog lämna varandra som vänner innan någon gör något dumt. För barnens skull så är det väl bättre då att skiljas som vänner och hitta en ny kärlek. Livet är för kort för att gå runt och må dåligt och inte få känna sig uppskattad och älskad av sin kära och hjärtat för skört för att behöva brista pga otrohet och svek. Vi människor behöver närhet, så är det bara