Närhet och samsovning
Vi har varit hemma med vårt barn i lite drygt ett och ett halvt år, barnet är nu fyra och var två och ett halvt när vi hämtade på barnhemmet. Vårt barn hade bott på barnhemmet i hela sitt liv och hade inga erfarenheter av att ha en familj. Barnet var mycket osäker och rädd, h*n hade ju aldrig knappt sett världen utanför barnhemmet. Bilar, hundar, grenar som vajar, män, ja allt var nytt och skrämmande.
Anknytningen gick bra ända från början. Jag bar vårt barn väldigt mycket, dels för att skapa närhet men också för att ge trygghet. (tur att det finns naprapater i släkten!) Gradvis blev h*n allt modigare, gladare och tryggare. Vi upplevde även att barnet som inte var van med kroppskontakt annat än i omvårdnadssituationer självmant började söka allt mer kroppskontakt och närhet.
Vårt barn har nu varit på dagis i snart två terminer (två dagar/ vecka). Allt har gått bra förutom att h*n periodvis är mer mammig än vanligt de dagar jag är föräldraledig. Barnet somnar i sin egen säng, han vill ha det så, men kommer in till oss nästan varje natt och sover resten av natten i vår säng. Det är mysigt och vi ser det bara som positivt men framförallt min sömnkvalitet blir väldigt lidande. H*n vill helst sova ovanpå mig men en fyraåring väger och har vassa små armbågar... Vi har försökt lösa det med att ha barnets säng intill vår men han vill ändå krypa upp på mig. Hur handetar vi detta utan att h*n känner sig avvisad?