Närhet och samsovning

Vad jag förstår är barnet fyra? Jag hade lagt mig på sidan och hållt om barnet, förklarat att vi får ligga så här, annars blir det för tungt för mamma. Vi ligger på sidan så att barnet kan ligga med huvudet på min eller sambons arm. Sedan säger vi alltid: Oj vad mysigt detta är.
Lycka till!

Tack för svaret! Det går bra att börja så, vi ligger sida vid sida, jag håller om honom och förklarar att jag finns här och att jag inte går någonstans. Problemet är att han efter en stund kryper upp i sömnen. Jag lyfter ner honom till sidan och så börjar det om. Någon gång har vi gått tillbaka till hans säng, jag eller  in man sitter hos honom tills han somnar och då brukar han bli kvar resten av natten. Det är kanske så vi får börja göra, lite gos och sedan egen säng. Är det någon som har fler tips?

Sover han lika nära pappa? Vår sexåring har numera för långa och vassa ben och armar för att jag ska sova gott bredvid honom (hur go han än är ), däremot sover han och pappa hur bra som helst bredvid varandra! Han sover lika nära/intrasslad med pappa som mig men pappa tycker bara att han (pappan) sover bättre då  

Har barnet alltid sovit på dig? Vrå dotter hade en period då hon ville sova så, men hon var nog lite yngre än er son, drygt två kanske (hon kom vid drygt ett). Det gick över, som tur var. Därefter var hon nöjd med att sova mellan oss igen.

Om ni inte tror att det är övergående så skulle jag nog hålla med Ethi. Kolla om det funkar att barnet sovar på sin pappa istället. Jag tror att våra barnhemsbarn har stort behov av närhet även efter att de varit hemma ett tag. De har ju så mycket att ta igen! Vår dotter sov mellan oss tills hon var 6,5 år. Först då var hon mogen att ta steget till egen säng, men det händer att hon fortfarande vill sova hos oss och nu är hon åtta år.

Det är nog absolut så att våra små barnhemsbarn behöver mycket närhet. För vår son tog det ett litet tag innan han vågade ta steget och vara riktigt nära, sedan då han "kommit över den tröskelen" var det som om han inte kunde få nog, speciellt från mig men det är även mycket gos med pappa. Han har inte alltid sovit på mig, det går lite i perioder. Han gör det i större utsträkning om han utvecklas fort på andra områden har jag märkt. Just nu händer det mycket språkligt märker jag.

Det du skrev stämde allt in på vår prins, hans start i livet och rädslan för allt som fanns. Vi fick oxå honom när han var 2 1/2år, har varit hemma i över två år tillsammans. Han går inte på dagis ännu men vi kan tydligt märka att om något speciellt hänt, att vi har haft barnvakt eller haft ett tufft läkarbesök så ligger prinsen på mig oftast, även pappa. Vi tycker att han tydligt visar just oron på nätterna , på sättet att sova och det känns skönt att vara nära honom då. Håller med Manchester just med att jag tror att barnen visar när det är redo och sova själva. Tills dess så får man lägga några kuddar på ryggen och kuddar lite som en vall runt sig så gör inte armbågarna lika ont

Hej, känner även jag igen mig.
Vår dotter gör precis det samma. Hon ligger hela natten på mig eller alldeles intill, men i det sistnämnda fallet virar hon benen runt mina och håller ett krampaktigt tag i mitt nattlinne trots att hon sover. Försöker jag frigöra mig, även bara ytterst lite för att byta ställning, vaknar hon på en gång och griper hårdare tag i mig.
Det här började hon med efter ca ett år hemma och jag tror, trots att det för mig innebär urusel nattsömn, att det bara är att fortsätta att ge henne så mycket närhet som möjligt så länge hon visar de här behoven. På dagtid är hon mycket självständig och vill sällan kramas.
Vår son är raka motsatsen, han vill helst sova ensam och i sin säng, men på dagen vill han gärna komma upp i famnen, kramas och pussas.
Barnen har varit hos oss i snart två år och är nu snart fem.

Jag puffar upp tråden lite för nu behöver jag verkligen lite råd och hjälp. Jag skrev tidigare att sonen periodvis sover dåligt om nätterna och gärna vill ligga ovanpå mig. Periodvis är han även vaken långa perioder under natten. De senaste två veckorna har han vaknat vid två och somnat om igen mellan fyra och fem på morgonen. Han är inte ledsen men kommer helt enkelt inte riktigt till ro så att han kan somna, varken i egen säng eller hos oss. Finns det någon med erfarenhet av liknande problem? Jag har varit i kontakt med BVC men de har egentligen ingen hjälp att erbjuda. Sömnbristen börjar så småningom tära på oss alla.

Vad gör han när han är vaken?  Väcker han er också? 

Annars, skulle jag rekommendera typ en 205 säng, och du, varje gång han kryper upp på dig, försiktigt och kärleksfullt lägger honom brevid dig istället, och bara sagt att det är för tyngt, och att vi ligger så istället.  Och sedan om ni har stor säng, även om han är vaken, så kanske han inte behöver väcka er?

Vår son ville också ligga på tvären med huvudet på min mage och fötterna på makes, eller vice versa, och det var mysigt i några veckor men sedan var vi för trötta!  Vi bara vände på honom så att han la på egen kudde.  Han är nu nästan 5 och springer in till oss varenda kväll strax efter vi har somnat och sover resten av natten med oss.  Hans lillebror (17 månader, icke-adopterad) sover själv i spällsang i deras rum hela natten - han har inte samma behov som vår adopterade son.

Har du provat med öronproppar?  Jag har börjat använda dem efterman kära maken snarkar och låter som en motorsåg och jag sover så dåligt!  Jag upplevar att jag sover igenom en hel del mera - maken ibland kryper ur sängen om bebisen vaknar, och oftast märker jag ingenting, som om öronpropparna dämpar även olika typer av stimulus.  Tänkte det kunde vara nåt om sonen ligger vaken i flera timmar (om han inte är ledsen naturligtvis)

Åååh detta hade kunnat varit jag som skrev detta inlägg eller ja åtminstånde det sista i inlägget ditt

""""Allt har gått bra förutom att h*n periodvis är mer mammig än vanligt de dagar jag är föräldraledig. Barnet somnar i sin egen säng, han vill ha det så, men kommer in till oss nästan varje natt och sover resten av natten i vår säng. Det är mysigt och vi ser det bara som positivt men framförallt min sömnkvalitet blir väldigt lidande. H*n vill helst sova ovanpå mig men en fyraåring väger och har vassa små armbågar... Vi har försökt lösa det med att ha barnets säng intill vår men han vill ändå krypa upp på mig. Hur handetar vi detta utan att h*n känner sig avvisad?"""""

Troller fyller 4år till sommaren,,men är som en 5åring i normalväxt. Så då kan du tänka dig vad jag har klängandes på mig i sömen å framförallt mot morronkvisten

Jag vänder mig alltid om,,å säger  - Nä nu får det vara bra,,du har egen kudde +täcke å föser över han dit å vips tar det typ 1min så ligger han på min rygg igen å så här håller det på från ca:05,30-07,30 tills det är dags för frukost.

Dock går han upp själv däremellan och slår på TVn å ser lite tecknat (har hänt att han tagit frukost själv med ),,,,,,å så springer han mellan TVn och sängen å ska kramas och ligga på ryggen,,,hoppa i sängen,,,mm.

Just nu låter jag han hållas ett tag tills jag inte står ut längre å säger åt han att nu räcker det,,då får man svaret- jaha inte mer?

Öööh vad tror du?(brukar jag svara),,skulle du tycka att det var kul att jag hoppade i sängen då du sov,,klättra på din rygg mm? Han svarar -du får inte gör så för du är mamma
(vart fick han det ifrån? han är väldigt talförlig för sin ålder iblan så man blir mörkrädd)

Jag tro ändå att man msået visa att nu är dte inte ok längre utan att krypa på tå för att vara rädd att barnet ska känna sig "avvisad",,för nånstans TROR jag nu att dom inte gör det efter denna tid hemma.

Fast tanken med att få självständiga barn är att lita på att när de "tankat färdigt" den trygghet de behöver så går de vidare i sitt utforskande av världen vare sig det nu gäller att sluta sova på mamma, sova i eget rum, klara sig i skolan hela dagar utan föräldrarna, åka på lägerskola, flytta hemifrån ..... att "putta iväg" barnen innan de internaliserat denna grad av trygghet kan ge bakslag; känsla av att bli avvisad, otrygghet, osjälvständighet (klamrande beteende). Och med adopterade barn kan den här resan förstås vara extra känslig eftersom de försås inom sig bär minnen av övergivenhet (bortputtade utan de var mogan för det) .... Psykologer är nog väldigt ense om att barn skall lämna sina föräldrar - inte tvärtom! Å andra sidan får inte vi föräldrar hålla i för hårt när de visar prov på att pröva sina vingar! 

Vi har samma problem. Vår dotter vaknar också på nätterna och kan inte somna om utan håller oss vakna. Det verkar inte finnas någon direkt anledning till att hon vaknar vad vi har märkt. Hon är inte rädd eller ledsen så det verkar inte som att hon har drömt någon mardröm eller så. Väldigt jobbigt är det för hon kan ju ligga vaken i flera timmar.
BVC var ju inte heller till mycket hjälp. När jag tog upp det här vid det senast besöket föreslog vår BVC-sköterska att vi skulle medicinera!? Det känns ju inte som ett alternativ.

Jag var ju inte till mycket hjälp för dig men det kanske känns lite bättre när du får veta att du inte är ensam om problematiken.

Inte för att det hjälper det egentliga problemet, men det känns skönt att veta att man inte är ensam om att gå runt hålögd av sömnbrist! Sonen är inte ledsen då han vaknar, inte rädd, inte speciellt orolig, han är bara vaken.  Den som lider mest är nog jag för mellan hans bökande och min mans snarkande finns det liksom inte så mycket utrymme för min sömn. Jag ska pröva öronproppar, tack för tipset! Vi fick också rådet att medicinera på BVC men det kändes inte riktigt rätt. Vi hämtade dock ut medicinen och har prövat den en gång men han vaknade i alla fall på natten, och var då ledsen och förvirrad, vilket han inte annars är. Medicinen har stått orörd sedan dess!

Jag kanske är en hemsk mamma men jag klarade inte att sova med ett barn på magen hela nätter. Det fanns en tid då detta önskades. Förstår faktiskt inte hur någon klarar detta. Jag sov ingenting och det funkade inte. Vårt barn fick somna på min mage men sedan lyfte jag barnet och lade det bredvid mig istället, tog någon vecka innan rutinen satt. Däremot var vi generösa med att vårt barn fick sova i vår säng så länge det själv önskade (och vara nära men inte på mig). Visade sig vara till 4,5, (kom som 1 åring) vi försökte aldrig övertala till egen säng. Nu sover barnet i egen säng som står kant i kant med vår, är nu 8,5. Har precis börjat somna i eget rum på eget initiativ men vill bli överburen när vi går och lägger oss. Pratar nu själv om att försöka sova en hel natt i eget rum snart, men inte riktigt än.