Jag hatar snart mitt barn!!

Men tjena!
Är ni helt rabiata här eller?

Bara för att det kanske är fler som får diagnoser numer, så betyder det inte att det inte finns "rättmätiga" diagnoser. Bara för att det finns många som har ADHD eller liknande, så betyder väl inte det att TS son inte kan ha det? Otroligt konstigt argument tycker jag.

Nej be om en utredning av Bup, visar det ingenting, då vet ni ju det. Då är det andra saker ni får prova, men har han en diagnos, så finns det massor med hjälp att få.
Man kan också få en utredning i ganska tidig ålder, det fick min bonusson. Det framgick väldigt tydligt redan i 2-3 års åldern att han hade speciella behov.

Alla ni som säger att det är föräldrarna det är fel på, gör ni alltid så? Säger åt folk att inte gå till läkaren och kolla om man har halsfluss eller cancer "för det är ju så många som har det redan"? Bättre att utesluta dte tycker jag.

Tanken om stödfamilj tror jag också är god, och kanske även det att bvc kan hjälpa er med utökad dagistid. För jag tycker att det verkar väldigt tydligt att det här barnet har större problem än vanlig trots.

Förlåt ett rörigt inlägg, men jag blir så himla upprörd.
Stort lycka till till dig TS, jag förstår att du inte har det lätt.

Okej det kanske inte är jättemånga  här inne som resonerar så strängt om att det inte är en diagnos. Kanske egentligen bara två när jag tänker efter.

Jag känner bara att det är att sparka på någon som redan ligger, när man säger att det är "ditt fel" utan att se att de kanske ligger utanför TS kontroll helt och hållet. Det finns de facto barn som behöver extra hjälp och stöd, där vanliga regler och ramar inte funkar. De familjerna med de här barnen måste få ha möjlighet att söka hjälp utan att alla skriker om "överanvändning av diagnoser".

Förmodligen så känner jag mig träffad också då vi är en sådan familj. Vi hade aldrig kommit dit vi är idag om det inte var för Bup och Hab. Tänk om vi bara fortsatt att vara stränga och säga till på skarpen, sådant kaos det hade varit idag.

 

 

Det är helt sant att man till mångt och mycket får lära sig att annat sätt att förhålla sig till och samarbeta med sina barn. I vårt fall så har vi fått lära oss tekniker som vi inte använder med våra andra barn, så det kanske inte alltid är sådär allmängiltiga verktýg. För att vara mer specifik, vi sätter ju inte upp små lappar med namn/bilder på allting på de andra barnens rum, vi ritar inte sociala berättelser för de andra barnen. Vi ägnar inte timmar åt att läsa böcker om hur andra människor känner sig med de andra barnen.

Sedan är det ju också så att en diagnos kan göra så att man har rätt till annan hjälp. Så som fritidsaktiviteter, taxiresor, avlastning, psykologhjälp för hela familjen, assistent på dagis/ skola osv.
det är ju också en anledning till att det kan vara bra att få en diagnos.
Så det är inte alltid det hälper med att man har läst "rätt" böcker om
 barnuppfostran menar jag, man kan likväl få ett barn som inte alls passar in i de mallarna. Det är det jag vill  säga till TS också , att du kanske gör allt rätt och det blir fel ändå. Då behövs hjälp utifrån och inte strängare regler hemma.