Myter om ensambarn

Du vet inte om det är mer synd om ensambarn eftersom du inte är ett. Jag har lidit av det, likaså min man. Jag har inte sagt att man behöver skaffa många barn, men jag tycker att man ska ha minst 2 barn. Jag vet att min mamma hade önskat ett syskon åt mig och hon försökte övertala min pappa i flera år, men han ville bara ha ett. Som tur är har jag iaf kusiner som jag har väldigt god kontakt med. Det är något mina barn aldrig kommer ha. Men de har iaf varandra!

Precis som att du inte vet om det är mer synd om barn som har många syskon. Du led av att inte ha några syskon men jag känner många ensambarn som inte har lidit av det. Jag har lidit av att ha många syskon men jag känner många som inte har gjort det. Man kan alltså inte säga varken det ena eller det andra, eller dra en slutsats efter sig själv, att så är det bara för att jag.. etc.

Tro mig, vi har önskat ett syskon åt vår dotter men kommer inte kunna få ett som det tyvärr ser ut, vår dotter kommer bli ett ensambarn. Och det gör mig riktigt förbannad att det sedan finns människor som du som går och kallar oss egoister som inte skaffar syskon. Du och alla andra som gör det kan aldrig veta bakgrunden, så sluta vara så dömande!

Fast du kan ju inte tala för alla ensambarn heller.. Min man har aldrig lidit av det.. Tvärtom tycker han det är skönt nu att han inte har syskon med tanke på alla problem vi har i vår familj...

Min dotter är ensambarn och kommer per definition alltid att vara det då hon fyller 9 snart. Hon har två halvsystrar men de bor utomlands.
Det är inte ett val utan en effekt av 2 sena missfall och två för tidiga förlossningar.
Jag har ingen som helst lust att någonsin bli eller vara gravid igen, det finns inte i min värld just nu.

Jag tror min dotter ibland känt sig ensam. Mest för att hon är ett väldigt socialt barn som fullkomligt älskar sällskap, konversationer, när saker händer osv.
Det har dock alltid funnits mycket barn i omgivningen, speciellt då vänner. Det är alltid hemma hos oss de leker, ordnar sleepovers osv. Jag tar ofta med hennes vänner till badhuset, på bio, till stranden, parken eller andra aktiviteter. Föräldrarna är tacksamma och så även jag och min dotter haha! Så det fungerar. Hon började dagis relativt tidigt och har aldrig varit ett 15-timmars barn.
Nu går hon i skolan och på fritids varje dag och är faktiskt ganska trött på andra barn när hon kommer hem.

Jag var ganska ung när jag fick henne så hon och jag har en väldigt nära kontakt.

Det enda jag tycker kan vara lite tråkigt, är när vi ska åka på semester osv. Det blir långtråkigt för henne att liksom "bara" vara med mig hela tiden. Men vad ska man göra.
Jag hoppas och tror att när hon blir äldre kommer hon ha kontakt med sina halvsystrar på ett helt annat sätt och jag tror också att hon och jag alltid kommer ha ett mycket nära förhållande. När man bara har ett barn måste man liksom ligga på golvet och leka med barbie i timmar, man kan inte kalla in syskonet

Så vi leker med barbie, sjunger, dansar och mimar till hennes favoritlåtar, målar med vattenfärg och blåser såpbubblor på sommaren.
Jag har sett många föräldrar som förlorat en del av detta, då det alltid funnits syskon till hands.

Jag har läst någonstans att ensambarn ofta är genier

Min dotter är iallafall lika tillfreds med livet som majoriteten av 8-åringar och har aldrig tjatat om ett syskon, konstigt nog.

Jag har en flicka på 5 år, och skall snart föda en till flicka, i April.

En myt är att ensambarn är bortskämda, egoistiska, inte kan vänta på sin tur, et.c

Min dotter är så artig att föräldrar har skrattat när de hört henne. Hon säger, är du snäll och flyttar på dig? På det stora klätterskeppet, istället för att vråla AKTA som annars verkar vara vanligt. Hon har aldrig sagt dumma mamma, som tydligen skall vara normalt, hon älskar att hjälpa till hemma, är supersolidarisk, bra kompis, och räcker inte ens ut tungan åt andra barn, som vi också har sett när vi varit ute bland folk, t.ex på Junibacken, Gröna Lund, o.s.v

Vi har varit ganska hårda med henne när det gäller normer och hur man behandlar andra, och det känns bra att få se frukten av det nu. Hon har heller aldrig haft någon annan att skylla på utan får stå för vad hon gjort. Det värsta var nog när hon och jag var på Junibacken och jag konstant fick blanda mig i när hon blev omsprungen i köer, fråntagen leksaker, utan att barnens föräldrar orkade bry sig, de stod och klagade på barnens jobbiga åldrar. Vem har sagt att det är/skall vara lätt att vara förälder?

Jag kan känna mig lite trött när jag tänker på att vi nu måste börja om hela processen med nästa barn, men det är det värt, när man ser resultatet, jätteknäppt att vissa anser att enbarnsföräldrar är lata, det är ett jätteansvar att vägleda och uppfostra ett ensambarn, och iallafall i mitt fall, så är min dotter bättre på turtagning och hänsyn än många barn som har syskon, det har jag sett på hennes förskola, på förskolan där jag arbetar och ute i samhället.

jag har 5 syskon med 2-3 år emellan oss. Men alltid känns mig ensam, vi har INGENTING gemensamt. För mig har dom bara vart där, precis som hundarna, föräldrarna mina har gjort sitt att försöka fördela uppmärksamheten men den har klart lagts på de yngsta och vi andra har levt våra egna liv. 
Bara för man är flera kan man ändå vara ensam

 

Han har väl 8 halvsyskon allt som allt och syrran (på sin mammas sida) är 9 år yngre än honom...han räknas alltså (likaså hon) som funktionellt ensambarn.

Min grabb som är ett år har två syskon (på hans pappas sida) men de är 18 och 20 år gamla så min grabb är inte ett tradionellt ensambarn men väl ett funktionellt. Hans syskon bor dessutom inte med oss så han växer verkligen upp som ett ensambarn.

Jag tror att ungar som bara eller mest umgås med vuxna (vilket kanske är lättare hänt för ensambarn?) är de som lättere hamnar i facket "typiskt ensambarn". Ett "vuxnare" språk, lillgammalt sätt, behöver inte tävla om sina föräldrars uppmärksamhet, mer van att stå i centrum osv. Här ser jag framför mig en stereotypisk bild av en akademikerfamilj där föräldrarna är 30+ som behandlar sitt barn som en liten vuxen och inte vill ha några fler barn då det inte skulle passa in i deras arbetsliv samt i deras stylade lägenhet  på söder...fördomar?...inte jag heller

jag skulle gärna vilja ha underlägg för all denna "forskning" ni påstår er bestå.
För jag själv har forskat fram både de ena och andra under min livstid, att tex alkholister (OT) lever längre men sen om de är sant eller inte är en annan femma.
Så detta med forskningen kring ensambarn bra som dåligt skulle få en betydande vikt om ni faktiskt kunde lägga fram faktan om denna sk "forskning" också ni påstår än att bara nämna den.
Just nu kom jag fram till att all forskning i denna tråd är rent humbug, genom min egna forskning genom att enbart läsa de ni skrivit och inte basera de på något annat

Jag tror mycket beror på föräldrarna, men visst kanske man kan k'änna sig ensam som ensambarn ibland, men samtidigt har vår dotter mycket kompisar och är väldigt social och framåt. Jag har en sjukdom som gör att vi nog inte kommer att skaffa fler barn och vi måste göra provrörsbefruktning för att få ett syskon och i nuläget går jag påstarka mediciner som gör min kropp trött och orkeslös.

Precis. Jag är enda barnet och skulle inte kunna vara nöjdare!! Mamma kan rycka in som barnvakt, även om hon bor 28 mil bort. Dottern får därmed tätare kontakt med mormor Och rent krasst så blir det ingen arvstvist så småningom. För ärligt - hur många syskonskaror är lika bra vänner efter en bouppteckning som innan?