Myter om ensambarn

Vet inte om det är en myt eller inte men jag har fått för mig att ensambarn i större utsträckning själva bara skaffar ett barn (känns som att de inte orkar mer). Sen tycker jag personligen att de är latare inte kan ta motgångar o helt enkelt är mer bortskämda. Kan lätt i en grupp på 10 barn peka ut de som är ensambarn efter en stunds lek, o ännu värre då de blir vuxna.... Skrattar o skakar på huvudet.

Jag argumenterar inte varken för eller emot.

Jag är INTE ensambarn. Har tre biologiska halvsyskon, tre adoptivsyskon och två fostersyskon så vi är några stycken.

Personligen tycker jag att jag ger min dotter det bästa ur två världar. Hon har nära relationer med sina kusiner, som hon i stort sett umgås med som syskon, men hon har också chansen att ibland få vara ensam ihop med mig och min man. Vi har bara henne att fokusera på och vi gör allt för hennes bästa.
När hon blir större kommer hon att kunna få allt materiellt vi vill ge henne, hon kommer att kunna gå på en skola som är helt efter hennes personlighets önskan, hon kommer att kunna åka på språkresor osv osv.
Hon har alla förutsättningar till att växa upp till en lycklig individ. Det är en fördel.

När jag var liten hade jag inte alla de fördelarna jag kan ge min dotter. Visst, jag var inte ensam men nog fan kunde man ha tråkigt ändå. Vad är det som säger att man alltid vill leka med sina syskon? De syskon jag hade i min egen ålder bråkade jag mest med.

Jag är 100 allvarlig. Fast det är klart att ensambarnen och deras föräldrar inte håller med eller blundar för det kanske jag ska säga. Jag har då aldrig träffat ett ensambarn som inte varit väldigt annorlunda.

Jag minns en tråd på fl som handlade om att man ville ha extra utrymme runt sin buggaboo på bussarna för det måste ju alla förstå att dem är väldigt dyra att köpa. Men såna trådar skriver väl bara ensambarn

Jag tror då bestämmt att man kan bli väldigt bortskämd som syskon också eller också måste man kompensera för att man alltid fick kompromissa som barn.

Jag är ensambarn och var länge enda barnbarnet på båda sidor. Att lära sig fungera i grupp, dela med sig osv lärde jag mig genom dagis/skola då det av naturliga skäl inte blev hemmavid. Bortskämd med saker har jag aldrig blivit men däremot med tid och uppmärksamhet. Förstås. Saknade inte syskon som yngre utan hade nära vänner istället. Men nu som vuxen kan jag absolut se fördelarna med syskon och är lite avundsjuk på dem som har en fin syskonrelation. Vi har ett barn nu men vill få syskon till honom, jag vill ha en stor familj!

Sen kan jag inte påminna mig om att jag sett samband mellan "jobbiga" människor och deras syskon-status. Men det är klart att man påverkas av sättet man växt upp på.