Min pojkvän kan inte ta kritik

Svårt! Ta inte upp saker i telefon utan när ni ses.

Börja med att säga något positivt och ta sedan försiktigt upp de du vill säga, precis som du beskriver... -Jag känner att det skulle vara roligt o vi kunde höras av oftare eftersom jag är så kär i dig, tex.

Ta upp till diskussion i stället för att låta 'tjatig' som han tycker. Tex hur tycker du man skall visa känslor för varandra? Jag känner att jag skulle vilja ha mera bekräftelse, eftersom du betyder så otroligt mycket för mig.

Fråga vad han tycker om saken istället för att 'kräva'.

Hur väl känner ni varandra, har du någon förståelse för hans beteende? Kan ni prata om hans beteende utan att börja bråka?

Bra tips, men det känns som att jag redan gör allt det där men att han "genomskådar" alla försök till att linda in det och blir sur direkt något krav uppdagas.

Jag förstår till viss del hans beteende eftersom han spenderade 10 år innan mig med att gräla varje dag på sin ragata till ex, de hade visst ett bråkigt förhållande. Och alla män i hans släkt ska tydligen ha "hett temperament".

Men han har verkligen förvånansvärt lite självinsikt, och när jag påtalar saker han gör och säger, motsägelser och dubbelmoral och så vidare, så förstår han inte att han är så, utan tar det som fientlig och osann kritik istället.

Det förbryllar mig eftersom han i övrigt är väldigt smart och logisk. Kanske för logisk för att förstå sig på sina egna känslor.

Levde i ett liknande förhållande, fast vi hade inte ett distans förhållande.

I en relation har man ju 2 erfarenheter och följden av det är ju ens beteende.
Man kan enbart påpeka någons beteende, aldrig förändra.

Ni har troligtvis olika syn på vad en konflikt är.
Tyvärr har jag inga råd att ge, skriver mest för att säga att jag förstår dig.

"Du retar upp mig så det är klart att jag blir arg" - FEL

Han väljer att bli arg!
Han kan göra massor av andra saker -le, gå därifrån, hålla med, sura you name it. Han ansvarar själv för att han blir arg - ingen annan "gör" honom arg -var och en får själv ta ansvar för sina känslor.

Däremot så ringer varningsklockor..... "han e underbar annars" - men han har aldrig fel och allt är ditt fel.... många kvinnomisshandlare beskrivs så här  också....

Det där låter precis som min sambo! Man får nästan prata som till ett litet barn för att inget ska bli missuppfattat och han kan älta och älta och älta! Han kan gå med på att avsluta grälet... det går en minut så säger han återigen samma mening som har uppreats under hela grälet haha

Det är inte roligt att alltid vara den som måste lägga sig på mattan.. speciellt inte de gånger man vet att man har rätt. Han kan påstå saker som inte alls är sant men jag får säga "jaja, det var så" bara för att få ett slut på eländet!

Hur ska man göra med dessa i övrigt helt underbara karlar??
Man får nog kanske acceptera det... hoppas på att de inser sin överdrivna känslighet och envishet någon vacker dag.

Det låter som mitt ex (vilket det inte är, han är gift nu, så inget distansförhållande, men det låter ruskigt lika!)

Jag läste på som en tok om olika strategier vid konflikter, eftersom han aldrig kunde se att han gjorde något fel, utan, precis som i ditt fall, tyckte att det bara var tjat tjat tjat. Skulle det bli "fred" mellan oss så fick jag be om ursäkt och svälja förtreten helt enkelt. Han gjorde som han ville, jag hade inget att säga till om, eftersom det inte gick att föra en normal diskussion med honom. Sorry, men jag tror inte såna människor kan ändra på sig, jag lyckades leva TIO år med denna människa som inte en enda gång bad om ursäkt, inte en enda gång kunde se sin del i något som gått snett. Han beskyllde mig länge för att vara problemet, hon som bara tjatade och tjatade... Jag undrar ibland om han någonsin tar ut sin fru på middag en lördagkväll istället för att hänga med grabbarna

Kanske börja med att fråga honom; "Vad vill du att jag ska göra om jag känner att jag vill ses mer eller har en synpunkt på nåt annat? Ska jag låta bli att säga nåt?" Fråga om han tycker att du ska hålla inne med dina åsikter i alla lägen? När och hur tycker han det är ok att ta upp något? Eller ska man alltid hålla tyst och svälja all kritik? Vad kommer det att bli för slags förhållande? Kan han ställa upp på samma regler själv gentemot dig?

Kommer du ingen vart med detta så får du väl göra samma sak (den något mindre mogna varianten...). Be honom sluta "tjata" varje gång han har en synpunkt som kan tolkas som kritik. Tala om att du inte heller behöver tolerera "tjat". (och vem avgör vilka åsikter som är tjat...?) Förmodligen leder detta till bråk, men kan kanske vara en utgångspunkt för samtal...

Funkar det inte på nåt vis får ni kanske omvärdera relationen. Hur pass underbar och perfekt kan man vara om en så här  viktig bit i en relation inte fungerar....?

Kanske kan försöka nysta i VARFÖR han tycker det är så jobbigt med tjat". Det verkar som om han inte klarar av att "ha fel". Alla människor har fel ibland. Varför tycker han sig stå över det? Vad skulle hända om han gjorde fel?

Jag har själv levt med en sån man kan jag säga....Slog han t ex i huvudet i en skåplucka så blev han skogstokig och skrek "vem i h-e har lämnat skåpluckan öppen?" Och en gång råkade han dra ner en lampa på golvet; "vilken idiot har ställt en lampa på ett sånt här dumt ställe?" osv..... Vi lever inte ihop längre kan jag säga....