Hur pass ärliga är ni med era vänner/bekanta/familj?
Själv försöker jag vara så ärlig jag kan utan att såra andras känslor, men ibland får jag dra till med en liten vit lögn bara för att jag vet att det skulle såra någon. Vad tycker ni? Ska man alltid säga sin ärliga åsikt?
Var går gränsen i när det gäller att vara ärlig?
Jag tycker att man skall vara arlig, och saga som det ar, Mina vanner skulle bli minst lika ledsna om det kom fram att jag undanhallit eller ljugit. Men det gar ju vara arlig pa ett brutalt satt eller snallt satt. beror ju pa hur man lagger fram det.....
Det beror på situationen, men i stort sett försöker jag undvika att ljuga i sådana sammanhang. Jag avleder i stället ...
Beror helt och hållet på situationen. Jag är dock ungefär sämst i världen på att ljuga så jag brukar försöka hålla mig ärlig. Det är lättast och schysstast så.
Allt beror ju på situationen, men jag är "allergisk" mot människor som strör oombedda sanningar omkring sig och kallar det för att de bara är ärliga.
Jag ljuger inte. Jag är diplomatisk, försöker se det bästa i situationen/ den nya frisyren eller vad dte nu kan vara. Det finns rätt mycket spelutrymme mellan brutalärlig - rejäla lögner.
Om personen i fråga verkligen tjänar på att jag är helt ärlig, och förlorar stort på att jag inte är det, så är jag ärlig.
Men i det dagliga livet så är jag hellre tyst om jag känner att min ärliga reaktion inte kommer göra mottagaren glad.
Jag vill helst vara ärlig utan att såra någon, jag är ganska bra på att känna av och läsa av.
Men det beror även på situationen, det inte så att man helt plötsligt påpekar något bara för att vara ärlig "vilken ful tröja" osv. Då är man självisk och småaktig.
Ärligheten måste ändå ha ett sammanhang som den passar in i, ske i en dialog, ha mening och vara något man gör för någon annans skull, för att man är genuin. Jag tror
att de flesta människor känner av när någon är ärlig för att man bryr sig och när någon
ger kritik för att tryck ner någon. Ärlighet passar inte heller in så bra mellan människor
som inte står varandra nära, då kan det leda till att det blir förstått som kritik som ska trycka ner en, i så fall gäller det att bygga upp en relation innan man tar upp något.
Om det behövs ja. Annars kan man lika gärna ljuga eller helst säga nåt som är sant men inte direkt svara på frågan. Men att oombedd kommentera att man tex tycker nåns grejer är fula är för det mesta bara själviskt. Frågar de mig vad jag tycker så kan jag svara typ "Är du nöjd så är det ju bra" Beror på vem som frågar och hur ärliga svar man tror de vill ha =) Men jag brukar poängtera att det är MIN åsikt. Och jag tänker inte alltid som alla andra =)
De säger ju att ärlighet vara längst, men ärligt talat...
"OJ! Tror du den där snygga killen vid bordet bredvid som jag förmodligen aldrig kommer att träffa igen såg att jag har toapapper under skon?"
"Neeeejdå."
Jag ser faktiskt inte hur oviktiga lögner om oviktiga saker kan skada.
Dock är jag själv fruktansvärt dålig på att ljuga och ljuger aldrig med flit (även om jag har en förmåga att svara ja på saker där jag menar nej och inte kommer på förrän efteråt vad jag egentligen sa), men kunde jag ljuga om såna här saker, så skulle jag.
Sällan jag får ta till lögner/vita lögner, ser till att undvika dessa tillfällen istället.
Ställer dom en mot väggen och avkräver svar, så får dom det dom önskar.
Dock på frågan om intagandet av droger, så är det ett kategoriskt nej det har jag aldrig gjort.
Och då inte för jag skäms elller så.
Utan för den stigmatisering och folks quest mot droger, och är av ren självbevarelsedrift.