Jag/vi är så kluvna?Hjälp mig gärna med tankar och erfarenhet

Klart stor skillnad från ett till två barn, men långt ifrån negativt bara. Men, visst - det blir jobbigare, men också roligare.

Nu vet jag inte hur gamla ni är och om ni därför känner någon press på er att snabbt försöka få ett barn till, annars är mitt råd att definitivt vänta. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man känner sig glad och förväntansfull inför försöken att bli gravid. Vi har precis tre år mellan våra barn, och det tycker vi var perfekt. Dels så var det stora barnet så pass stort så att det förstod att man inte kunde hjälpa, leka eller vad som med henne eftersom man höll på med lillebror. Dels så hade man landat i föräldrarollen bra och hunnit jobba ett tag också.

Vi pratar om ett tredje barn och om planen går i lås så är det fyra år mellan lillebror och bebisen.

Våra barn leker och har skoj med varandra trots att det skiljer tre år på dem.

Du kommer inte att älska din son mer än den nya bebisen (jag tänkte också så - man fattar liksom inte att man kan älska ytterligare ett barn lika mycket, men det gör man!)

Att du tvivlar på om din ork räcker till, beror säkert på att det är fullt upp med en 14-månaders. Han kommer ju att vara minst ett år äldre när bebisen kommer, och kommer då inte att vara precis som han är nu.

Ingen förlossning är den andra lik. Bara för att denna var traumatisk, behöver inte nästa bli det. Prata med din barnmorska om detta i god tid före nästa förlossning samt att din upplevelse av förra förlossningen förmedlas till förlossningskliniken så de vet vad du varit med om inför den nya förlossningen. Kanske kan en doula vara till hjälp också?

Jag tycker precis som du, man har ingen skyldighet att ge sitt barn ett syskon bara för att. Man ska skaffa fler barn för att man själv som föräldrar verkligen vill och önskar det.

Men som sagt, fatta inget beslut nu när ni fortfarande känner er osäkra. Låt tiden gå lite och försök att inte tänka/prata så mycket om det så tror jag nog att ni framöver kommer att känna vad som är rätt just för er. 

Om ni är under 40 år skulle jag tipsa om att ni väntade tills barnet är 3-5 år, det är ju en perfekt ålder att skaffa ett syskon. Då kan barn nr 1 gå själv, går att resonera med, äter själv etc.

Själv tycker jag att ett syskon är det bästa man kan ge sitt barn. Någon att leka med när man växer upp (beroende på åldersskillnaden, men den jämnar ju ut sig med åren). Tänk när ni föräldrar inte är i livet, då har ju syskonen sällskap av varandra och stöd av varandra.

Jag känner flera enda-barn som nu är vuxna och dessa personer vill gärna jobba utomlands (USA, Nya Zeeland etc), men deras föräldrar börjar bli skröpliga så dessa vuxna vill helst inte lämna Sverige - vem tar då hand om sina föräldrar?

Småbarnsperioden är ju en rätt kort period. Ingen graviditet är den andra lik.

Men det är ju ert beslut.

Fast det där gäller inte bara endabarn. Jag har tva syskon, vi bor allihop utomlands, men har valt att stanna i Europa för att kunna träffas lättare. Det är ingen större skillnad pa att resa inom Europa och inom Sverige.

Men det där handlar ju om personlighet. Förhoppningsvis vill man vara nära sina föräldrar av kärlek, inte av plikt. Jag är ensambarn, min pappa bor i Kenya och min mamma bor i Sverige. Jag bor i England med min familj och vill inte flytta till USA, trots möjligtheten, eftersom jag skulle sakna min mamma och mina släktingar, inte för att jag måste stanna i Europa.

Jag saknade aldrig syskon under min uppväxt. Jag hade hur många som helst att leka med, vänner, sysslingar, klasskompisar, jag kände mig aldrig ensam - tvärtom gick jag gärna undan då och då för att vara ifred. Min son är likadan, han är fem och ger aldrig intrycket av att känna sig ensam.

Han hittar vänner på lekplatser, så semestern, i parken, på bussen, på flygplatsen, överallt. Och han har många omkring sig i olika åldrar som alltid kommer att finnas där.

Så var det för mig också. När mina föräldrar dör har jag hur många som helst omkring mig för stöd och kärlek som kan dela min sorg, och det har min son också. Det måste inte vara syskon för att man skall känna närhet, tilltro och kärlekt. Och syskon garanterar inte någonting.

Skaffa fler barn om ni känner starkt att ni vill det, tycker jag. Jag tror man _känner_ när tiden är inne för fler barn helt enkelt. Ert barn klarar sig nog både med och utan syskon.

Har själv ett barn, och för mig har inte tiden kommit när jag varit redo för fler barn faktiskt. Jag känner en sån oändlig tacksamhet ibland när jag ser familjer med flera barn kämpa med både ekonomi och bråk, brist på egentid, tvingar barnen att delta på samma aktiviteter för att de inte har tid att låta barnen välja själva osv. Tittar på min egen lilla familj: vi har det lugnt utan bråk, vi reser när vi vill o vart vi vill, vi har tid för allas intressen i familjen....att ha endast ett barn är att ge sig själv lugn och ro, tänker jag ibland.

Nu har vi en stor familj på annat sätt, kanske hade jag kännt annorlunda om vi inte haft det så. Det hade nog känts ensamt om det bara hade varit vi tre och ingen annan släkt osv.

Det _enda_ riktigt negativa för min son (som är 8) är att han aldrig utsätts för någon riktig konkurrenssituation. Han är alltså dålig på att ta för sig, medan andra barn är vana vid att tränga sig före, att den som skriker högst får mest, att slita saker från andra osv. Sånt som syskon gör men som man inte får lära sig på förskolan. 

När min son var yngre _fattade_ han inte varför andra barn inte väntade på sin tur osv, nu har han blivit lite mer härdad i skolan och försöker sitt bästa att säga ifrån. Han har dock svårt för att "säga ifrån" fysiskt, putta undan nån annan och så. Han kommer nog klara sig bra ändå.

Min son är själv väldigt glad över att inte ha syskon, han är supergullig mot sina kompisars småsyskon och sen kommer han hem o säger "vad skönt att inte ha nåt syskon hemma".

Hej!
 
Jag har liknande tankar som dig TS. Hade också en tuff graviditet och förlossning. Jag och sambon har inte haft någon egentid sedan sonen kom (för snart två år sen) eftersom vi inte har någon som orkar/vill hjälpa oss med avlastning. Det är sorgligt. Min mamma är död och min pappa sjuk och bor inte i samma stad.
Ska man ha flera barn tror jag det är viktigt med ett bra nätverk så man kan få hjälp med barnet/barnen ibland.

Nu har alla börjar fråga när vi ska ha barn nummer två, vilket är jättejobbigt. Ingen vet ju hur vi har det med två som jobbar heltid, trångboddhet och ingen barnvaktshjälp... Det är hemskt vilken press omgivningen sätter som tar förgivet att man ska ha två barn till varje pris!

En annan faktor som talar emot ett barn till är vår ålder, jag är 36 år och sambon 38 år. Det är viktigt för vår son att vi orkar med honom i första hand- de närmaste 18 åren. Vi blir inte yngre. Hur gamla är ni?

En kompis till mig som har 2 år och 4 månader mellan sina två barn säger att det är FEM GÅNGER så mycket jobb att ha två barn. För när den ena sover är den andra vaken, allt tar ÄNNU mer tid att planera, det blir mer sjukdagar mm. Den eventuella egentiden försvinner helt. Hon får aldrig sova en hel natt i sträck.
Med ett barn kan ju en få egentid medan den andre far på nån aktivitet eller bara tar en promenad tillsammans med barnet. Det är ett större projekt att fara iväg med två barn som kanske har helt olika intressen/viljor... lättare också att bara ta med ett barn till en "barnfri" miljö.

Det enda negativa jag känner med att inte skaffa fler barn är att sonen inte skulle få några syskon, har själv två och vet hur mycket de betyder genom livet. Samtidigt slipper ensambarn konkurrera så mycket och får kanske större möjligheter att få hålla på med sina intressen, finns tid och pengar för det. Får ofta mer vuxentid. Läste en artikel i Aftonbladet om att "ensambarn är vinnare". I dagens stressiga samhälle finns så lite energi över i vardagen och då är det bättre att orka ägna tid och kraft åt de barn man har. Inte ta sig vatten över huvudet och utrmana ödet med två barn.

Mitt råd är att tänka över situationen noga (och är ni relativt unga så är det ju ingen brådska)! Barnen ska man ju ha hemma i alla fall de närmsta 20 åren...Och väljer ni att nöja er med ett barn, stå på er! //Sara

Hej

Jag har precis fått mitt andra barn och graviditet och förlossning var en helt annan grej andra gången. Både bättre och sämre för att man vet lite vad som väntar och hur det känns. Samtidigt har man inte riktigt tid att fokusera på graviditeten på samma sätt som första gången när man var utan barn. Hade knappt koll på vilken vecka jag var i ;)

 Dock måste jag säga att jag aldrig kunde föreställa mig hur mycket mer jobb det är med två! Är bara knappa 2 år mellan dem och stora tjejen är så full med bus och spring i benen samtidigt som lilltjejen vill ammas (snutta) ca 10 timmar/ dygn, gärna flera timmar i sträck... Blir lite körigt ibland och det går ju inte riktigt alltid att resonera med och förklara för storasyster.

Storasyster är också världens charmtroll och har alltid varit "lätt" (förutom nattningarna) men jag älskar ingen av dem mer än den andra, bara på lite olika sätt... 

Hoppas ni snart kommer fram till ett beslut så ni slipper våndas över era funderingar! ;) 

Jag förstår att man kan vara osäker på det nya och okända och på sin egen oprövade förmåga men jag tror nog  känslorna talar om vad man vill.

Jag hör en del varningsord här från andra - och jag respekterar fullt dessa råd då de är skribenternas upplevda erfareneheter och vad de grundat sin syn på men jag har  en annan.

Jag ser inte barn som något jobbigt. Jag ser inte det som något negativt att ens ekonomi begränsas något för att man blir fler i familjen. Varför skulle barnen behöva ha samma fritidssysselsättningar tex? Att ens ekonomi sätter gränser för vissa dyrare sporter är enligt mig inte en negativ faktor i livet. Resa, ja, det är det många som inte har råd med men många har det trots flera barn. Det påvekrar inte så jättemycket. Egentid. Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Visst har man inte så mycket men inte så lite heller. Ett par timmar varje kväll har vi. Tre barn har vi. Ett fjärde hade definivit varit välkommet.

Hur man vill ha det är väldigt olika men kanske handlar det lite om hur man ser på hela livet? Möjligheter eller svårigheter? Och vad man vill med sitt liv. Jag hade för mitt liv inte velat ha ensamma nätter i sängen utan gosiga ungar, även om de ibland har svåra nattperioder. Jag hade inte för mitt liv velat byta kiv och bråk i bilen baksät mot tystnad.

Vi har varit väldigt nära att bara ha ett barn och såg inte det som bara. I det såg vi också det underbara så jag förstår verkligen att livet kan kännas fullt och helt med ett barn och att det inte är alls "bara". Jag menar inte att man måste ha syskon på något sätt. jag bara menar att man inte behöver vara så rädd för svårigheter med barn!

Sen får jag tillägga att mina barn inte lärt sig att knuffas och tränga sig och bråka till sig saker. Tvärtom har de i familjedynamiken en ständig träning i att visa hänsyn och respekt och samspelet mellan syskonen är underbart att betrakta även om de bråkar emellanåt. Mina barn konkurrerar inte om något. De är individer som blir sedda för de de är i vår familj men de får vänta på sin tur lite oftare än de som inte har lika många syskon. De får visa lite mer hänsyn men inte konkurrerar. Se sina barn klara man även om man har fler . Naturligtvis får inte de som skriker högst mest! Varför skulle de lära sig det? Det har ju att göra med  hur man uppfostrar sina barn. Man kan uppfostra syskon att bli egoister precis som man kan göra med ensambarn - på samma sätt kan man göra civilcerat och hänsynsfullt folk av både syskon och ensambarn!

Men sen jobbar vi inte heltid. Våra tre barn får mycket mer tid med oss än många ensambarn som vi känner vars föräldrar jobbar heltid och har aktiv fritid...Sen kanske det inte är av godo att vara just med oss men de vet ju inget annat .

Jag har lite samma tankar. Graviditeten njöt jag av men förlossningen och tiden efter var fruktansvärd med amningsmaraton och förlossningsdepression. En del av mig skulle vilja ha ett barn till nu genast bara för att det är så mysigt med barn men den andra delen av mig känner att jag vill vänta några år till.

Jag är rädd för att inte klara av det men jag tror faktiskt att man gör det. Visst lär det bli jobbigare men allt handlar om inställning och prioriteringar. :)

Men så finns det även en del av mig som känner att det är väldigt bekvämt med ett barn. Det är inte lika mycket att hålla reda på och är lättare att få barnvakt. Jag vill dock ge min son ett syskon av flera anledningar. Bland annat har barnen ett härligt utbyte av varandra, förhoppningsvis, både som barn och vuxna. Det är 8 år mellan mig och min syster men hon är ändå en av mina bästa vänner. :)

Varför ska ni bara försöka i tre månaders tid? Man brukar ju säga att det i snitt tar 7 månader att bli gravid. Det betyder ju egentligen inte så mycket men att ge det 3 månader låter väldigt lite isf.

Lycka till hur ni än gör!

Varför måste du bestämma dig nu? Kan du inte bara "vila i att ha er son" just nu och inte fundera så mycket på framtiden? Min dotter var 6½ när hon blev storasyster och under de åren vi funderade har vi gått från att inte vilja ha fler barn alls till att vilja ha två barn till, till att inte vilja ha barn alls till att vilja ha ett syskon. Med andra ord har det varit mycket funderingar, till slut var det dock lite min ålder som avgjorde och den utbildningen jag går på.

Jag tycker synd att så många stressar det här med att skaffa syskon, varför är det så brottom. Låt det bero lite och känn verkligen efter. Er son är så liten så ni måste ju inte bestämma er nu, vänta tills ni verkligen vill ha en till, om ni känner att ni vill det någonsinn. Man måste inte skaffa syskon, det är inte barns rättighet att få ett syskon. Jag växte upp i princip själv (fick syskon som 9 åring) och det blev folk av mig med och jag har inga men för livet. ;) Nu är det förvisso kul att ha min lillebror och visst skulle det känts tomt utan att ha ett syskon, men som barn saknade jag det inte direkt.

Jag kan säga att jag inte drabbats av någon två barnschock, för oss är skillnaden inte så stor i det avseendet att det skulle vara jobbigare med två än en. Det som är jobbigare är det eviga packandet med prylar när man ska i väg och att vår son sover illa på andra platser än hemma. Men jag vet också att den här tiden går undan av bara farten, det känns som i går då min dotter började dagis, nu börjar hon första klass.