Hur överlever man med ett barn i trotsålder? Behöver råd!

"Det är en fas... det går över..." Detta har varit mitt mantra under de jobbigare perioderna. Det blir bättre! Jag lovar!

Försök med detta:
- Uppmärksamma det positiva. "Vad kul att du tyckte om maten!" "Vad bra att du plockade upp leksakerna så att vi kan gå ut nu"
- Prata mycket tystare, nästan viska, dina när barnet skriker.
- Försök att förekomma barnet med skoj istället för tråkigheter. Om det blir krig när ni ska ta på kläderna, så gör det till en tävling. Du kämpar och sätter på dig dina strumpor på händerna... låt den andre föräldern tävla i lag med barnet och se till att barnet vinner.
- Involvera barnet i matlagning, dukning och så vidare. Låt honom känna sig stor och att han kan! Om han själv har hällt upp vatten i kannan är han nog inte lika benägen att hälla ut det. Och ta bort bebismuggen!

I stället för att skälla, så skulle jag se till att han inte handskades med tillbringare och fulla vattenglas själv. En unge som ständigt häller ut vattnet, får inga fulla glas av mig. Han får en centimeter åt gången, så blir det mindre att torka upp. Dessutom tar jag bort glaset direkt och ställer inte fram något förrän vid nästa måltid ...

Min son e två o hade hälla-ut-vätskor-veckan förra veckan. Inte kul. Denna vecka försöker han provocera mig genom att stoppa saker i munnen som jag sedan måste gräva ut, vilket är precis vad han vill. Men vad har man för val? Idag satte han nästan en grej i halsen!!! Gaaah.

I övrigt är han otroligt duktig på att hjälpa till nu. Diska, plocka ur besticklådan ur diskmaskinen o sortera in dem i lådan, laga mat o baka samt duka på o av bordet. Jätteduktig!

Detta kanske kan va läsvärt:
http://www.ur.se/Vuxen/Familj/Foraldraskola/1-6-ar/Artiklar/Overlevnadsguide-till-trotsaldern/

Jadu, hur överlever man??
Det gör man men shit vad illa vissa dagar går!!
 Jag har en pojke och en flicka varav den största är 2.8 månader och den mindre 1.4 månader..
Den store är hyperaktiv och har drag av adhd + trots, den lilla är just i fasen "kan själv"+trots.

 Jag är den som alltid är med dom i vått och torrt, båda saknar pappa som jobbar eller är ute och gör sånt han tycker är kul eller sånt som måste göras..

 Jag ser framåt, det kommer bli jättekul om nåt år. Det första året med två barn var konstigt, dottern var inlagt på sjukhus mer eller mindre sina första 4 månader sen har oroligheterna runt henne fortsatt, när hon var 6 månader opererades pojken..

 Men visst överlever man, jag tänker alltid, "det finns ALLTID nån som har det värre"..

 Ibland ser jag mitt liv som en komedi i mitt huvud, väldigt ironiskt roligt måste jag säga.
En annan sak som är roligt är att jag blir ally mcbeal och ser syner i mitt innre ;), störtkul!!

 Viktigt är avlastning, det är något vi får VÄLDIGT lite av :(.. Men när man väl får en dag i månaden så blir man lite gladare :).

Oh - tråtsåldern - Vilken prövning av en förälders tålamod. Det känns som man rullar upp bollen på berget, och ner trillar den 10 gånger. Man får testa sig fram på olika vägar. Alla barn är ju unika, och vissa saker fungerar på en del barn, och andra lösningar på andra.  Det ena barnet är ju inte det andra likt. Pust. Förstår verkligen din frustration.

Jag tror att konsekvenser alltid är vägledande i att föra fram rätt beteende. Lättare sagt än gjort. Yes- jag vet. Men när det väl kommer att din son eller dotter häller ut saker på golvet så är det dags att förebygga. När läget är lugnt och harmoniskt säger man åt barnen att sätta sig vid bordet för att prata. Då berättar man på sitt mest älskvärda sätt att -Om det nu skulle hända att saftglaset kastas i marken med flit, så får man torka upp det själv. Ställ fram en trasa så du vet var du har den, och sätt sonen i arbete så fort det händer igen. Men förbered honom mentalt. Du ska se att beteendet kommer att tyna bort sakta men säkert.

Hoppas detta lilla inlägg hjälper dig, men jag vet att det är en tuff tid. Hoppas det redan blivit bättre.

Sagt med en viss ironi. Det är ju barnens fullständiga rättighet och uppgift att tänja på sina gränser. ; )

Humor är verkligen en räddning i många draman. Mina barn är lite större nu och jag kan tala med dem, men många gånger når hjärnan "overload" och då kopplas humorcentralen in för att rädda situationen. Att göra komedi av något som egentligen är väldigt jobbigt är en överlevnadsmekanism. Den fungerar för att klara av att hantera energidepån som man har över till sin barn. Bra att du nämnde denna. St stämmer mitt i prick hur jag fungerar också. När jag inte längre har energin, lusten eller orken att förklara saker händer det roliga saker i min skalle. En slags överlevnadsmekanism helt enkelt. 
Har skrivit lite om hur jag löste tandborstnings momentet i min blogg.

www.familjeliv.se/blogg/Kidzorama

Lycka till  

Hej ,
Ledsen om den kom lite sent. Såg inte datumet här men jag tror att många föräldrar sitter och kommer inte loss från trotsåldern. Man tror man är ensam och ger upp, men det finns lösningar. Man får helt enkelt finna den unika väg som passar det unika barnet. 

Förlåt om den kom så sent. Men jag tror många föräldrar är inne här och tittar, så jag ville dela med mig av hur jag löst problemen.

Hoppas du inte ser det med ironi, och hoppas du löst det. ; )