Jag kommer aldrig erkänna att
Jag tycker min "bästa kompis" är oerhört omogen, krävande och fjantig. Hör man inte av sig minst 2ggr i veckan så tycker hon att man inte har en bra relation, trots att man förklararar att amn är trött och gravid (nu mera har barn). Dessutom hörde hon inte av sig något heller. Hon försöker alltid få saker till att man inte trivs i sitt förhållande, och blir besviken om man säger att allt är bra. Hon gnäller alltid över hur stressad hon är med pluggandet eller jobbet och hon när hon pluggar har hon inget jobb, medans jag jobbat på samma jobb och pluggat samtiidigt och då var jag dessutom gravid. Konstigt att man inte orkar ringa och prata i flera timmar?! Jag kommer aldrig erkänna att jag önskade att min perfekta väns dotter skulle vara en krävande bebis. Så hon fick något jobbigt i hennes perfekta liv. Eftersom hon får allt ifrån dyra handväskor, en ny BMW x5a av sin man och resor. Dessutom har hon barnvakt varje dag till sin dotter från att hon var 2 månader, bara för att hon ska träna. Jag kommer aldrig erkänna att jag var kär i min "kk" jag hade innan jag träffa min nuvarande man. Jag vet att jag skulle bli så sårad, och dessutom skulle han aldrig lämna sin tjej för mig. Men ibland undrar jag fortfarande hur livet hade sett ut om han hade fått som han ville. Eftersom han ville att vi skulle skaffa barn. Jag kommer aldrig erkänna att jag 6 månader efter jag gifte mig gick igenom en personlighetskris, och ifrågasatte mitt beslut om att gifta mig. Gick över på någon månad och sen blev jag gravid, och är oerhört lycklig att jag gifte mig. Älskar min man ju! Att jag ser på mina svärföräldrar som ohälsosamma bondläppar. Dom röker, är överviktiga, dricker massvis med kaffe och rör aldrig på sig. Det är pinsamt att ta med dom på restauranger då dom tycker allt, utom pizzerian, är alldeles för dyrt (dom har inte ont om pengar), dom har absolut inget bordsskick och det bästa dom vet är bufféer eller dagens på någon vägkrog. Jag kommer aldrig erkänna att jag är oerhört svartsjuk, och funderar minst 1 gång om dagen på hurvida min man är otrogen mot mig. Jag kommer aldrig erkänna att det känns som jag alltid är prioterad sist. Först sonen (vilket är självklart), men det är alltid jag som ska se till att hans behov blir tillgodosedda, inte min man. Sen min man, som gör lite som han vill med det mesta, köper verksamheter och saker, och sen när jag vill köpa något till mig eller sonen för några 100 lappar så har vi inte råd för han har så mycket utgifter, fast han säger att det är vi som har det. Att jag är avundsjuk på mina småsyskon som fortfarande bor hemma. dom får allt, reser minst 1 gång om året, får dyra kläder, maten står serverad på bordet. Ändå är dom aldrig tacksamma. När jag bodde hemma gjorde vi kanske 4 utlandsresor på 18 år, det är mindre än vad dom gjort de senaste 3 åren. På grund av att mina föräldrar har bättre ekonomi (vilket jag verkligen unnar dom) men mina otcksamma syskon blir jag så sur på. Hade det varit jag hade jag varit oerhört tacksam. Jag känner mig åtsidosatt av mina föräldrar, dom har aldrig ens frågat om jag eller vi vill följa med, trots att vi hade betalt själva. Det finns säkert en massa saker jag kan komma på jag aldrig skulle erkänna. Och visst kanske det låter som jag gnäller på min man, vilket jag aldrig gör högt, jag älskar honom och det är inte hans fel att han är ensambarn och inte behövt ta hänsyn till andra.
Usch!!