Min man är sur för att jag är höggravid
Jag skulle behöva lite råd...
Jag väntar mitt andra barn tillsammans med min man. Förra förlossningen slutade med akut snitt då barnet satt fast. Om ett par veckor är det dags för förlossning igen, är nu i vecka 37.
Jag arbetar heltid och har ingen möjlighet att ta ut ledighet innan förlossning. Jag är rätt slutkörd, har foglossning etc. Har funderat på att söka för att få bli sjukskriven kanske på 50%.
Mitt problem: Min man blir sur över att jag är trött och låg om kvällarna när jag kommer hem, och om jag beklagar mig att jag har ont eller så. Jag känner hela tiden pressen att inför honom orka och köra på som vanligt med matlagning, städning etc därför att han inte riktigt "tål" att jag inte är på topp. Han anser att jag har mig själv att skylla att jag är trött, har ont etc då han menar att jag kan bli sjukskriven. Det kan jag säkert och jag har som sagt funderat på att söka läkare för att bli det...
MEN, samtidigt vill jag ju känna hans stöd, och det finns inget sådant hos honom.
Han har också tjatat på mig om att han hört att kvinnor som inte tar det lugnt innan förlossningen oftare än andra är tvugna att genomgå kejsarsnitt, och han påminner ofta om detta för att liksom påpeka att om det blir snitt denna gången också så är det mitt fel.
Förra fölossningen drog ut väldigt på tiden då barnet som sagt satt fast. Det var en mycket jobbig förlossning på många sätt. Min sambo har läst att en genomsnittsförlossning pågår ca 4 timmar från det att man kommer in på förlossningen, och han liksom hackar på mig för att vår förra förlossning drog ut så mycket längre på tiden och slutade i snitt. Han påminner mig ofta om den här "fyratimmarsgränsen".
Jag känner mig så ledsen och pressad! Jag gör allt för att hålla ihop, och klara av saker som om jag inte vore höggravid därför att han blir så irriterad på mig om jag inte är pigg och alert. I morse tappade vårt barn syltburken i golvet, och jag fick ligga på alla fyra och torka sylt. Min sambo gör ingen ansats till att ta över sådana uppgifter och när jag reste mig upp skrek jag till för att det gjorde ont. Då blev han sur och sa "värst så dåligt morgonhumör du har då". Och då försöker jag verkligen att inte visa hur trött jag är, hur ont jag har etc.
Känner att jag vill åka ensam till förlossningen. Då "får" jag ha ont, skrika och gråta om så skulle behövas utan att känna att någon ser ner på mig. Förlossningen "får" då ta den tid den tar utan att jag måste känna att jag måste vara klar inom fyra timmar, och skulle det sluta med snitt så slipper jag höra kommentaren att det är mitt eget fel.
*ledsen, trött och besviken*
Ville skriva av mig lite bara...och min fråga till er: är det ok att åka ensam till förlossningen? Vill ju såklart att min man ska få se vårt barn födas, men jag vill även känna mig trygg och respekterad i situationen vilket jag inte kommer att göra om min man är med.
Skulle aldrig stå ut med en sån grisig karl som din verkar vara men alla är ju olika. Känns det bekvämare för dig att åka in själv så tycker jag absolut du ska göra det! Att känna sig pressad att dölja sina känslor är INTE att leva i ett sunt förhållande,tyvärr. Mitt råd är: