Min man är sur för att jag är höggravid

Jag skulle behöva lite råd...

Jag väntar mitt andra barn tillsammans med min man. Förra förlossningen slutade med akut snitt då barnet satt fast. Om ett par veckor är det dags för förlossning igen, är nu i vecka 37.

Jag arbetar heltid och har ingen möjlighet att ta ut ledighet innan förlossning. Jag är rätt slutkörd, har foglossning etc. Har funderat på att söka för att få bli sjukskriven kanske på 50%.

Mitt problem: Min man blir sur över att jag är trött och låg om kvällarna när jag kommer hem, och om jag beklagar mig att jag har ont eller så. Jag känner hela tiden pressen att inför honom orka och köra på som vanligt med matlagning, städning etc därför att han inte riktigt "tål" att jag inte är på topp. Han anser att jag har mig själv att skylla att jag är trött, har ont etc då han menar att jag kan bli sjukskriven. Det kan jag säkert och jag har som sagt funderat på att söka läkare för att bli det...
MEN, samtidigt vill jag ju känna hans stöd, och det finns inget sådant hos honom.

Han har också tjatat på mig om att han hört att kvinnor som inte tar det lugnt innan förlossningen oftare än andra är tvugna att genomgå kejsarsnitt, och han påminner ofta om detta för att liksom påpeka att om det blir snitt denna gången också så är det mitt fel.

Förra fölossningen drog ut väldigt på tiden då barnet som sagt satt fast. Det var en mycket jobbig förlossning på många sätt. Min sambo har läst att en genomsnittsförlossning pågår ca 4 timmar från det att man kommer in på förlossningen, och han liksom hackar på mig för att vår förra förlossning drog ut så mycket längre på tiden och slutade i snitt. Han påminner mig ofta om den här "fyratimmarsgränsen".

Jag känner mig så ledsen och pressad! Jag gör allt för att hålla ihop, och klara av saker som om jag inte vore höggravid därför att han blir så irriterad på mig om jag inte är pigg och alert. I morse tappade vårt barn syltburken i golvet, och jag fick ligga på alla fyra och torka sylt. Min sambo gör ingen ansats till att ta över sådana uppgifter och när jag reste mig upp skrek jag till för att det gjorde ont. Då blev han sur och sa "värst så dåligt morgonhumör du har då". Och då försöker jag verkligen att inte visa hur trött jag är, hur ont jag har etc.

Känner att jag vill åka ensam till förlossningen. Då "får" jag ha ont, skrika och gråta om så skulle behövas utan att känna att någon ser ner på mig. Förlossningen "får" då ta den tid den tar utan att jag måste känna att jag måste vara klar inom fyra timmar, och skulle det sluta med snitt så slipper jag höra kommentaren att det är mitt eget fel.

*ledsen, trött och besviken*
Ville skriva av mig lite bara...och min fråga till er: är det ok att åka ensam till förlossningen? Vill ju såklart att min man ska få se vårt barn födas, men jag vill även känna mig trygg och respekterad i situationen vilket jag inte kommer att göra om min man är med.

agtiwi

Äldre 6 Apr 12:21

#21

Stampa ner foten och säg åt honom att ska han bara driva dig till vansinne så kan han vara hemma med ert tidigare barn när det är dags för förlossning, för att du helt enkelt hellre har med dig någon som stöttar än stjälper.
Var hård..

Trivelina

Äldre 6 Apr 12:27

#22

Har du som inte tagit det bästa ur han nu = säden

Fy fan vilket svinigt beteende!!!!!! Säger som de andra varför varför varför hålla dig fast vid någon som klankar ner på dig? Om det våre arbetsplats eller skola så skulle det vara olagligt för det är mobbning!!

trivelina.blogspot.com/

Queen of Dork

Äldre 6 Apr 12:32

#23

Allvarligt talat - visa honom tråden. Du har beskrivit problemet jättebra och tydligt i trådstarten. Och han behöver nog se att fler än du tycker att det är oacceptabelt.

VildVittra

Äldre 6 Apr 12:43

#24

Din man verkar ha fått precis ALLT om bakfoten.
Så där kan man ju bara inte hålla på.

Jag skulle slängt mer än bara syltburken i huvudet på han kan jag säga dig.
Jag har ett attans humör i vanliga fall och nu när jag är gravid är det ännu värre.
(inte för att min man ens skulle komma på tanken att göra och säga sånt som din man gör)

ALLA förlossningar är ju olika...vilket BS att säga att det "ska" ta 4 timmar.

Nej nu måste du säga i från och få honom att uppföra sig någosånär "normalt".

Min man jobbar 11-20 varje dag och det suger..han är alltid borta när mina troll är som värst..trötta och hungriga men han gör allt han kan när han är hemma och låter mig få sovmorgon närhelst jag vill ha det, för att orka dagen sen.

Man bara måste ställa upp på varandra ju...

Stå på dig, sätt upp vissa krav från din sida...annars tycker jag nog som många andra i tråden...varför är dumed han alls?

Kram på dig nu!!

Nicholas 11 juli -04, Isabella 9 april -10, Mini BF 18 aug 2011

ViVäntarLois

Äldre 6 Apr 12:46

#25

Låter som att din man för det första behöver jobba lite på sin empati...

Men om man nu utgår ifrån att detta är en man som du verkligen älskar och vill ha det så bra som möjligt med så får man ju försöka tänka ut olika "lösningar".

Om du känner dig mer bekväm med att åka till förlossningen själv så tycker jag absolut att du ska göra det, kanske kan det faktum att du ens tar upp det få din man att tänka till lite och förstå hur hans beteende påverkar dig.

Eftersom han trycker på "sånt som han har läst", "4-timmarreglen" osv. så verkar han ju lite faktafixerad. Kanske vore bra för honom att besöka förlossningen och få en barnmorska som förklara för honom hur det EGENTLIGEN går till och vilket stöd kvinnor behöver av sina män både under tiden innan förlossningen och under tiden. En liten kurs helt enkelt :)

Själv har jag använt mig av Amanda-mottagningen här i Kalmar, barnmorskor som arbetar särskilt med kvinnor som är rädda för förlossningen, nedstämda, har dåliga erfarenheter osv. Dessa mottagningar heter lite olika i olika landsting men jag tror att det finns motsvarande i hela Sverige. Jag besökte mottagningen pga sprutfobi, men de jobbar som sagt med en massa saker. Min erfarenhet är att man blir väldigt bra bemött!! Kanske kan du gå dit en gång själv först och berätta hur du känner. Efter det kan ni kanske gå dit tillsammans och barnmorskan kan då stötta dig mer i samtal med din man och förhoppningsvis få honom att förstå.

Styrkekramar!!

Cahn

Äldre 6 Apr 13:40

#26

ViVäntarLois skrev 2011-04-06 12:46:27 följande:

Låter som att din man för det första behöver jobba lite på sin empati...

Men om man nu utgår ifrån att detta är en man som du verkligen älskar och vill ha det så bra som möjligt med så får man ju försöka tänka ut olika "lösningar".

Om du känner dig mer bekväm med att åka till förlossningen själv så tycker jag absolut att du ska göra det, kanske kan det faktum att du ens tar upp det få din man att tänka till lite och förstå hur hans beteende påverkar dig.

Eftersom han trycker på "sånt som han har läst", "4-timmarreglen" osv. så verkar han ju lite faktafixerad. Kanske vore bra för honom att besöka förlossningen och få en barnmorska som förklara för honom hur det EGENTLIGEN går till och vilket stöd kvinnor behöver av sina män både under tiden innan förlossningen och under tiden. En liten kurs helt enkelt :)

Själv har jag använt mig av Amanda-mottagningen här i Kalmar, barnmorskor som arbetar särskilt med kvinnor som är rädda för förlossningen, nedstämda, har dåliga erfarenheter osv. Dessa mottagningar heter lite olika i olika landsting men jag tror att det finns motsvarande i hela Sverige. Jag besökte mottagningen pga sprutfobi, men de jobbar som sagt med en massa saker. Min erfarenhet är att man blir väldigt bra bemött!! Kanske kan du gå dit en gång själv först och berätta hur du känner. Efter det kan ni kanske gå dit tillsammans och barnmorskan kan då stötta dig mer i samtal med din man och förhoppningsvis få honom att förstå.

Styrkekramar!!

e nog rätt svårt att jobba fram empati. antingen har men det eller inte..

mikroE

Äldre 6 Apr 15:25

#27

Låter urjobbigt, du måste säga ifrån är han inte villig att skärpa sig så skulle jag nog tänka över om man verkligen ska fortsätta förhållandet och då är jag inte den som säger gör slut för vad som helst. Men, kom i håg att det även för män kan vara en stor omställning att bli förälder och att det kan ta på män psykiskt om inte fysiskt så kanske har ni det bägge jobbigt fast på olika sätt och han är så fast i dåliga tankar att han inte ser att han gör dig illa.

Anonym

Äldre 6 Apr 15:30

#28

Kan det vara så att han är sur och elak för att han vill pressa dig till att sjukskriva dig?
Många män mår så fruktansvärt dåligt av att se sin partner må dåligt att de inte kan hantera det.

Mycket av hans beteende kan jag dock tycka är extremt okänsligt!

Min sambo blir lätt lite sur när jag anstränger mig för mycket på jobbet eller så eftersom han VET hur trött jag blir, hur ont jag får osv. Han ifrågasätter då varför jag ska gå dit alls när jag i första hand ska tänka på mig själv och barnet.

Kan det vara något liknande för dig? Att han vill få dig att fokusera mer på det som är viktigt: Barnet och din familj och dig själv?

velvet

Äldre 6 Apr 15:31

#29

vilket vidrigt jävla kräk till man... jag skulle ALDRIG acceptera att bli behandlad sådär.

Celia03

Äldre 6 Apr 15:34

#30

Cahn skrev 2011-04-06 11:32:34 följande:

Alltså vad är det med kvinnor som tar sån här skit? Varför släpar ni hem dom här nitlotterna till män? Jag fattar inte..?

All sympati till TS som har en vidrig man men man väljer ju hur man vill låta sig bli behandlad..trist nog.

Undrar jag med. Jag väntar fjärde barnet och mår skit på alla sätt. Min man skulle aldrig någonsin bli sur över att jag är låg och inte orkar göra nåt. Den här graviditeten har dessutom inneburit att jag i stort sett fått ligga i soffan hela tiden på grund av en massa problem. Att städa är uteslutet, laga mat orkar jag göra hälften av dagarna. Det innebär att han, efter att han jobbat sedan fem på morgonen och kommit hem sex på kvällen blir tvungen att städa, laga mat, ta hand om barnen och höra på mitt ständiga gnäll. Han skulle aldrig klaga, tvärtom så säger han åt mig att inte göra saker och tycker jättesynd om mig att jag har så ont. Han säger varje kväll att han önskar att han kunde ta smärtan och besvären åt mig så jag slapp.

Förstår inte hur du kan ta den där skiten. Jag älskar min man och tycker på något sätt att hans beteende är självklart. Jag bär och föder hans barn - det minsta han kan göra är att göra livet lite lättare för mig. En graviditet varar i ynka 9 månader, sedan är jag på topp igen! Om jag vore som du skulle jag fundera igenom mina prioriteringar i livet. Är det verkligen den här mannen du vill leva med? Vill du ha det såhär? Jag lider med dig men tycker faktiskt att du måste göra något åt det. Såhär kan du inte ha det!

Min man är sur för att jag är höggravid

INNEHÅLL