Hur det känns för oss styv-/bonusbarn
Jag tänkte försöka förklara för er styvföräldrar hur det känns för oss barn att leva med en eller flera styvföräldrar. Jag kommer att använda ordet styvförälder nu, utan någon speciell anledning, helt enkelt för att det känns naturligast.
Mina föräldrar gick skilda vägar när jag var ungefär 1 år, så på det sättet minns jag ingenting från den tiden de var ihop. Men detta betyder inte att jag helst av allt hade velat att de hade haft ett bra förhållande tillsammans. Jag har fram till för några år sedan bott varannan vecka hos mamma och pappa.
När jag var 6 träffade min pappa sin nuvarande fru och introduktionen gick bra. Jag tog emot henne och hon blev som en extramamma. Det gick helt smärtfritt tills det att mina småsystrar föddes och vi flyttade till en villa tillsammans, för det var då som tjatet började. Hon är väldigt pedantisk och lade (gör fortfarande) sig i på vilket sätt jag bäddade sängen, hur mattan låg i mitt rum, hur min inredning var, om jag hade plockat undan minsta lilla sak osv.
Även om man bor tillsammans så känns det som att det är den biologiska förälderns ansvar att säga till sitt barn. Det gör ont när styvföräldern gör det för då är det som att man inte blir accepterad, och jag har hela livet försökt ändra på mig för min styvmammas skull. Ens största förstådda skräck som styvbarn är att styvföräldern ska bli arg, för där är den eviga kärleken inte lika självklar som förälderns, och skräcken som ligger under den ytan är att bli utstött och inte accepterad som familjemedlem. Jag kände mig redan utanför eftersom jag var den enda som kom och gick i familjen och alla andra var familj utom jag, och det blev inte bättre av att bli tillsagd. Hade pappa i stället skött den biten hade jag inte alls haft samma känslor.
Min mamma har haft två partners, nu inne på sin tredje, och trots att hon också har "nya" barn har jag aldrig känt mig obekväm med hennes sambos. Det är för att de inte har gått in och försökt bli mina pappor. Mamma har fått ta hand om tjat- och ansvarsbiten och hennes sambos har, som sig bör, låtit henne göra det. Att bo ihop och vara trevliga mot varandra är inte samma sak som att visa någon slags tassa-på-tå-hänsyn genom att plocka undan en bok som ligger framme och det förstod både de och mamma. Detta har nu lett till att jag bor mer hos mamma och trivs mycket bra med hennes partner, som bor här ibland (han har barn som bor hos honom varannan vecka). Jag skulle till och med tycka om att flytta ihop med honom och hans barn eftersom han är så lugn och förstår sig på barn.
Alltså, styvföräldrar: försök inte ta över föräldrarnas roll.
Om ni undrar något om hur det är att vara styvbarn, fråga mig gärna. Jag svarar gärna på frågor.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-04-08 14:14
UPPDATERING: råkade visst posta två likadana trådar med olika namn, då hemsidan segade!