Hur det känns för oss styv-/bonusbarn

Intressant, det är lite liknande känslor man har som bonusförälder. Dvs att det är så skört! jag tror oxå att man som bonus tar MYCKET mer illa upp när/om bonusbarnet säger något elakt eller påpekar saker, för man har inte den självklara relationen. Jag tror att många pappor vill att den nya kvinnan ska ta ansvar för barnen och uppfostra, lite grann som att fortsätta där mamman slutade i deras relation till barnen. Men detta tär väldigt på barnens och tjejens relation.
Jag har själv fått kastat i ansiktet att -det är så mycket lättare för dej att säga till barnen för du är inte förälder osv menat att jag ska ta mer ansvar än föräldrarna då det är svårt för dem för de älskar sina barn!! jag har märkt att det blir negativt för oss. Missförstå mej inte nu-jag säger självfallet åt mina bonusar men det är skillnad i helvetet så att säga. Lillbonusen är det just nu väldigt komplext med, han är väldigt dissande och har varit elak i skolan. Då jag har sett till att han får mer utrymme med sin pappa och ägnat mej mer till store. Men den lille glider ju bara längre bort:(
Han gråter i sömnen och är väldigt "dissande" mot mej. Sambon och jag har nu förra v börjat dra en helt annan paralell, det kanske inte är pappan han behöver mer, det kanske är mej!!! Jag har ju dragit mej undan och våra kvällsmys stunder har ersatts med pappan och jag läser med den store ist. Och lillen är tydligen jätteledsen över detta det är därför han är så dissande. Ush vad fel det kan bli....man vet ju aldrig vad som är rätt!!

väldigt intressant och relevant inlägg!

visst tär det på relationen om tjejen säger till barnen, och om barnen är elaka. Inte kan styvföräldrarna ha mer ansvar än föräldrarna. det är ju de som skaffat barn!

Nej, man vet aldrig vad som är rätt! Jag är nu snart 17 år och kommer väl inte bo hemma i många år till, men jag tassar på tå för min styvmamma vilket är jobbigt och jag bor nu mer hos mamma.

Lycka till med dina bonusbarn!

Tack så mycket för att du delar med dig av hur du upplever det att ingå i en styvfamilj, och att vara styvbarn!

För mig kändes det faktiskt riktigt skönt att höra en åsikt att det kan vara bra (jag gillar inte ordet förälder för jag är inte det till min mans söner, utan jag är en extra vuxen person som finns i familjen) att inte gå in och fostra sin makes/sambos barn.

Min roll i vår familj är att jag finns där som en vuxen, och jag är bara förälder till och ansvarar för min dotter, inte för min mans söner. För mig känns det inte alls bra att börja tillrättavisa och tjata på dem. Jag tycker det är min mans sak att göra det och jag vill inte heller att min man ska tillrättavisa min dotter, för jag ser att hon blir illa berörd av det. Det finns också gånger som han kan kommentera och kritisera henne på ett sätt som jag tycker är fel, men då går jag alltid in med en motkommentar. Detta för att min dotter ska känna att jag försvarar henne om jag tycker han gör fel, och också för min man så han vet att hans kommentar och kritik inte var ok.

Jag är glad att du tycker det fungerar bra hos din mamma och att båda dina föräldrar tydligen accepterar att du är mer hos henne. 

Det här var verkligen intressant! Mycket intressant att höra dig "Kaksmulan" som är "barnet" mitt i all röra. Det här med uppfostran är ett ämne som man vrida på åt alla håll och kanter.

Mina två bonusbarn som var så små när vi träffades och aldrig hade levt ihop med mamma och pappa, har tagit till sig mig som en extra förälder på riktigt- och är stolta över det!

Vi fungerar i princip som  som en vanlig familj när dom är hos oss och vi har aldrig upplevt att det spelar någon roll för dom vem som säger ifrån om något går på tok. Dom har inga "styvsyskon" och har aldrig behövt känna sig hotade på det viset, utan jag tror att om ett barn känner sig trygg med den kärleken dom får, även från en person som inte är deras bioförälder, så är det också lättare att hantera tillsägelser rån den personen.

Vårt största problem är att biomamman aldrig kan eller har accepterat att vi lever som en familj här, förmodligen för att hon själv har  levt ensam under alla år. Hon är mycket elak och använder gärna barnen som slagpåsar och verktyg för att försöka göra livet surt för oss alla.

Mer om detta på : besmamma.wordpress.com

Hoppas du vill kika in där och dela dina erfarenheter med oss andra som lever i en BES-konstellation! 

Hej! Skönt att höra din respons! Jag tycker att det låter bra det som du gör, att inte tillrättavisa din mans barn. Det hade jag önskat att min pappas fru också gjort. Det låter relevant med din uppfattning att en styvförälder är en vuxen i barnets närhet, som till exempel en bra kompis till bioföräldern, eller hur?

Tack, ja, det gör de nog. De är väldigt förstående.

Svaret ovan var till Zelina!

BESmamma: vad härligt det låter att det funkar för er och att du blivit som en extra mamma! Jag har som sagt aldrig heller levt ihop med mamma och pappa som jag minns och accepterade min styvmamma i början, men när jag blev större och fick syskon blev det svårare. Jag tror absolut att det är som du säger med att om man känner sig trygg med styvföräldern blir det lättare med tillsägelser. Jag och min pappas fru är ganska olika som personer och har olika värderingar, så det gör nog också sitt.

Jag ska absolut läsa din blogg! Spännande. Och tack för ditt svar.

Mina föräldarar skilde sig oxå innan jag ens hunnit blivit året, skillanden är att jag haft en "helbror" dvs att vi varit två som kuskat fram och tillbaka, vilket jag (tror) har gjort att min upplevelse av att vara styvbarn är en helt annan.

Min styvmorsa hade en son med sig in i sitt förhållande med min pappa (det har i princip med få avbrott varit med varandra hela mitt liv) och ett bagage utan dess like, hennes äldsta son dog i cancer vid 6 år ålder. Hon har alltid varit "konstigt". Så vi har tassat på tå (både pappa, bror och "styvbror") för henne väääldigt länge och gör fortfarande för man vet ALDRIG hur hon ska reagera.

Men till saken som jag skulle skriva. Eftersom vi var två som åkte fram och tillbaka hade jag ju alltid min "säkerhet" med mig. Ungefär som att det var vi som gjorde familjerna hela.

Mamma har även hon alltid varit med samma gubbe sedan mamma och pappa skiljdes.

Jag har nu en bonusdotter, som har mer respekt för mig än vad hon har för sin pappa. Jag försöker och försöker hålla mig utanför när han ber henne göra saker, typ bädda sängen, plocka undan sina leksaker, gå och borsta tänderna osv. Men vad gör man när han ber henne för 7de gången och INGENTING händer?
Jo, man säger "hörde du inte vad din pappa sa?"

Jag har, sedan jag själv blev styvförälder, börjat förlåta allt det där jag en gång störde mig på hos min egen styvmorsa. Men med den egna erfarenheten av att vara bonusbarn till någon, så är otroligt viktigt för mig att t ex ALLTID bli samas med bonusen efter vi bråkat och förklara för henne VARFÖR jag blev arg.
Även om vi bråkar om en sån simpel sak som att hon ska borsta tänderna så förklarar jag varför, jag ger henne alltid en kram och kollar av att det är okej med henne.

För som du säger, som barn evt man om att kärleken inte är en självklarhet, men sen tror jag oxå att man som tjej har svårare med styvmorsor än vad man har med styvpappor.
Och sen funderar jag på om problemen verkligen brörjade när du fick småsyskon, eller om det är så att du bara började notera och "störa dig" på dem då?

Inte alls så jag känner för min bonusmamma! :) She's fab! Mina föräldrar separerade när jag var 2,5 år ungefär och hade en rätt dålig relation i ganska många år. Pappa träffade sin nuvarande fru när jag var 5 år och jag har alltid älskat henne! Det var snarare- i tonåren- min pappa jag tassade på tå för om jag nu gjorde det för någon.... Det enda som varit negativt har väl varit när jag började få mina småsyskon (jag har tre) när jag var 13 då jag kunde känna mig lite bortvald men det var ju inte på grund av att hon var bonus- så hade jag ju känt om det var mamma och pappa som fått tillsammans också.

Så min bonusmamma är och har alltid varit helt underbar, lucky me!

mina föräldrar skilde sig också när jag var rätt ung och min mamma träffade en man som hade en vuxen son vars mamma blev tillsammans med min pappa.....men min styvmamma var en riktigt häxa, det var bara hennes son och min lillasyster som gällde och hon var så elak mot mig och min bror.....hon när hon tyckte att pappa inte skulle ha kontakt med oss så sa han upp den....detta hände när jag var 13 och jag är 27 nu.

min mammas man  var rena motsatten emot min styvmamma, han var snäll och gav oss tid och vissade oss respekt och det blev tillslut att jag såg honom mer som en pappa än min biologiskapappa.

jag har själv nu en bonusdotter och jag försöker hålla mig utanför och inte lägga mig i när hennes pappa ber henne göra något med tanke på min egen erfarenhet som bonusbarn men visst gör hon inte vad han ber henne om efter 7:e gången så kan jag säga " lyssna på vad din pappa säger åt dig" och ibland så lyssnar hon mer på mig än vad hon gör på sin pappa....och jag är jätte någa med att vi blir samms om vi har bråkat och jag förklarar alltid varför jag blev arg.