DS = Abort?

Tror det beror lite på vilket landsting man bor i om man får ett KUB-test och i vilken ålder man är. KUB-testet är dessutom bara en indikator på vilken risk man löper. För ett klart besked måste det till fostervatten eller moderkaksprov. Som förövrigt medför en viss ökad risk för missfall. KUBtestet, kan inte heller göras särskilt tidigt i graviditeten, så aborten blir tämligen sen om man sedan väljer det tyvärr.

Nope! Jag valde att inte ens göra testet. Skulle inte slänga ut barnet för att det inte duger. Abort av andra anledningar, kanske, men inte för att barnet inte var tillräckligt lyckat.

Ja, det är ju också en intressant vinkling i och för sig!

Det jag skrev försvann.
Kub test erbjuds i vissa kommuner om man är över 35. Men vill man vara helt säker bör man göra moderkaksprov eller fostervatten prov. För oss var KUB test helt missvisande.

Fast det handlar nog inte om att man anser att barn med DS inte "duger". Utan att man som likt många andra skäl till abort inte anser att man kan ta emot ett barn med DS. Att man inte vill utsätta sig för den situationen och allt vad det innebär att ha ett barn med särskilda behov. Det är knappast ett sämre motiv till abort, än att man kanske inte har råd, ork eller tid, eller har rätt pappa vid en graviditet som man väljer att avbryta.

Jo, andra kan tycka så, men jag utgick bara från mig. Om jag ade bestämt mig för att behålla och sedan skulle få veta att barnet kunde ha DS och gjorde abort därför skulle JAG känna det som att jag valde bort det därför att det inte dög. Därför skulle jag inte göra så.

Vi valde att avbryta när vi fick beskedet. I första hand tänkte vi på oss. Vi har kämpat i år att bli gravida via IVF. Vårt barn hade 94% av alla celler skadade och hade förmodligen inte överlevt graviditeten och om den hade gjort det hade barnet inte levt länge. Beslutet var inte lätt men jag vet att vi gjorde rätt även om det var gräsligt att avbryta sent.

Jag och min sambo har precis gjort ett avbytande pga Morbus Down. Vi tänkte också på oss två i första hand, men även på det kommande barnet. Vi är i ålder att vi kanske bara får ett barn och när vi inte finns längre så ska detta barn flytta in på annat boende och ingen som kommer och hälsar på. Och jag och min sambo pratade mycket att det kanske skulle sluta med att vårt förhållande inte skulle hålla pga barnet har down. Jag har träffat familjer som gått i sär efter att de fått barn med handikap och jag vill försöka undvika det.
Låter jag egoistisk? Kanske, men jag har ett liv.

Intressant att höra era åsikter!
Själv ska jag göra fvp om ett par veckor och sambon och jag diskuterar hur vi ska göra om det visar sig vara en kromosomavvikelse. Just nu lutar förnuftets röst åt att vi avbryter graviditeten men hur det väl blir den dagen man står där med ett sådant besked vet jag inte...