DS = Abort?

Nä det är ju omöjligt att veta hur man reagerar den dagen. Vi bestämde oss som sagt direkt när beskedet kom men innan funderade vi både fram och tillbaka.

Mycket bra skrivet!

hade jag velat göra en abort pg av DS så är det utav anledningen att inte utsätta barnet för alla problem och alla blickar osv som folket ger, dagens människor dömer folk väldigt fort och oftast för deras utsida inte insidan.. skulle inte vilja sätta mitt barn i en situatiion där den måste känna sig annorlunda, många tänker att folk med DS är dumma och osmarta och efterblivna enligt vad jag själv har hört kompisar och folk runt mig säga...men jag umgicks med en som hade ganska mild DS och hon va då inte dum.. hon berättade själv hur jobbigt det är. så det vill inte jag se mina barn gå igenom varje dag hela sitt liv.

Skulle nog göra abort, ja. Min sambo har en handikappad bror (dock inte Downs) och han vägrar behålla ett handikappat barn efter sin egna barndom, och jag förstår honom efter att ha sett hur det påverkar han bara sen vi blev tillsammans.

Jag tycker det är bra att man kan kolla om barnet är friskt eller sjukt, så man kan känna efter själv redan innan om man är redo för den enorma extra kraftansträgning det innebär med ett hadikappat barn.

Det föds redan alldeles för många oönskade barn, då är det bättre att avbryta graviditeten om man inte vill längre. Av olika anledningar, lika legitima som vilka andra tycker jag.

Bara för att man får veta betyder det ju inte att alla kommer ta bort det, men att fortskrida en graviditet av plikttrogenhet blir ju inte rättvist för varken barn eller föräldrar.

Skulle jag bli gravid i dagsläget med ett sjukt barn skulle jag ta bort det, för jag tvivlar på att jag är tillräckligt stark för den uppgiften. Vågar inte chansa och sen visa sig att jag inte klarar av att ta hand om min egen son/dotter. Det vore katastofalt. Nu kan barnet bli sjukt ändå, och då får man spotta i näven och kavla upp armarna när den situationen kommer. Men jag vill ändå känna att vi har oddsen på vår sida att leva ett långt friskt och lyckligt liv.

Håller med! Jag skulle tagit bort det p.g.a det. Jag känner att jag inte skulle kunna älska det barnet och då vore det ju dumt att ha kvar det.

Kanske låter känslokallt, men jag har väldigt svårt för utvecklingsstörda och liknande

Det argumentet värjer jag mig otroligt mycket emot. För vem är du eller jag att värdera någon annans livskvalitet. Det är att förminska alla människor som lever med handikapp tycker jag. Att föda ett barn eller att välja att göra abort av nån anledning är alltid mer eller mindre en egoistisk handling. Och som du säger i sista meningen så är det ju DIN önskan att slippa hamna i den situationen som det faktiskt egentligen handlar om, och det kan jag ha full förståelse för.

Jag är helt övertygad om att du skulle älska barnet, på samma sätt som du skulle älska ett redan befintligt barn som av någon anledning drabbades av handikapp fysiskt eller psykiskt. Det är just den kärleken som skulle få MIG att välja bort ett barn som hela livet skulle behöva andras omsorg och medkännande, det skulle vara alldeles för svårt för MIG att tänka på hur mitt barn skulle ha det och vem som skulle värna deras rättigheter och mående den dagen jag var borta.

Jag skulle inte välja att göra abort pga av Downs syndrom, jag ser det knappt som ett handikapp.

Jag gjorde ett FVP i onsdags efter att ha gjort KUB med dåligt resultat 1:3 och 1:11.
Visar det sig att det är kromosom-avvikelser så kommer vi att avbryta. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner när jag sitter med svaret i min hand och fått prata med läkare nästa vecka...

Barn med Downs syndrom har inte bara ett annorlunda utseende och kanske har lite svårare för sig i skolan osv. 40 % utan de barnen föds med hjärtfel och många många får andra följdsjukdomar.
Skulle jag inte ha gjort KUB och inte fått chansen att få reda på kromosom-avvikelser eller inte, så skulle jag naturligtvis älska mitt barn med downs syndrom som vilket "normalt" barn som helst. MEN jag vill inte utsätta mig för att jag ska leva med ett gravt handikappat barn som får bo på sjukhus större delen av sitt liv. Varken för min egen skull eller barnets skull...

Så tänker jag!

Det finns ju en anledning till att sjukvården vill att man gör KUB och kollar de som har höga risker för att minska antalet gravt handikappade som kan undvikas att födas.