Jag trivs inte hemma längre :-(

Har en son på drygt 4 år och en dotter på drygt 1 och är föräldraledig.

-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!? Så är det här oxå, men sonen brukar plocka upp efter sig om jag föreslår att vi ska göra det tillsammans. Det går extra bra om vi tävlar om vem som gör det snabbast.

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas). Jag får ha det mesta ifred - sonen brukar fråga vad saker och ting är men det är inte så ofta han bara tar något. Dottern däremot är i utforskarålder så henne får man passa sig för. Som tur är når hon inte så högt upp ännu.

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska.. Inga problem - de får hjälpa till efter egen förmåga.

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn? Det går i vågor under dagen - ibland försvinner sonen in på sitt rum och bygger med lego i en halvtimme eller sitter ett tag framför datorn å spelar spel på Bolibompasidan. Annars är det mycket varför-frågor.

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls? Middagarna är oftast inte lugna - sonen sitter inte stilla å han pratar mest hela tiden. Dottern däremot brukar vara nöjd.

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet? Inte alltid men ofta.

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas? Ja faktiskt så gör jag det. Såklart blir man less ibland på alla frågor, skrik från dottern och leksaker överallt men det finns så många stunder som väger upp det. Jag brukar passa på att umgås med sonen när dottern sover middag och då målar vi med vattenfärger, bygger med lego, bakar eller nåt sånt.  Är det bra väder när dottern ska sova så tar vi en promenad tillsammans - sonen cyklar å jag går. När båda är vakna å det är fint väder försöker jag hitta på saker vi kan göra ute tillsammans. Idag gräddade vi våfflor ute på altanen till lunch å det var jättemysigt!

Vet inte om den åldern är extra krävande men jag tycker att trotsen byter skepnad hela tiden så när man lärt sig hantera en slags trots och utbrott och hittat de knep som funkar, då dyker nåt nytt upp och så är man tillbaka på ruta ett igen. En 4-åring går ju att prata med och förklara saker för medan en 1-åring är lättare att lura till bra humör igen - då kan det ju räcka med att säga: Titta, en traktor! med glad röst så är allt frid å fröjd igen.